My. N. L. Phan.

Dagarna går till veckor som blir till månader. Medan resten av världen fortsätter att leva vidare med sitt, så fastnade jag någonstans mittemellan. Det var som om dem månaderna inte ens existerade. Ändå hade jag då och då lite ärende hit och dit, så hade hela min värld stannat till. Medan omgivningen inte hade någon aning. Inte lätt för dem, jag inget sagt, hur ska dem då veta. Mitt i all dimman hade jag någon gång träff med paret P&M tillsammans med Jinn, dejter med Tiina och barnen, besök hos familjen i svenljunga, läkarbesök, samtalsterapi, umgås med mina syskon, enstaka träff med tjejkompisar. Mer än så hade jag inte krafter till. Men de två allra viktigaste event var min pappas 60års firande och min lillasysters bröllop. Det var framförallt inför dem som jag ville bli frisk till, åtminstonde är alert och har krafter att närvara. Pappas födelsedag blev lyckad men allting var så nytt för mig den perioden, jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera vissa saker. Nu i efterhand hade jag vetat bättre kunde jag hantera det på annorlunda sätt som varit mer skonsamt för min egen del. Egentligen var det samma sak med min lillasysters bröllop, det var ett magiskt bröllop och jag fick äran att vara maid of honor och det var verkligen en upplevelse. Dock var jag egentligen inte i så bra form som jag hade ösnkat mig. Vilket ledde till vissa miss som jag vanliga fall brukar ha stenkoll på, så jag är inombords fortfarande lite ledsen över det. Jag hade kunnat göra så mycket bättre och mer för min syster. MEN jag har lovat min familj att jag inte ska älta mer, därlfr skriver jag här men jag mår inte lika dålig som jag gjorde då längre. Så ni inte missförstår mig, eftersom detta är en återberättande så kan det låta som om det fortfarande är aktuellt med vissa känslor, men det behöver inte vara det alla gånger.

 

För övrigt ... ni vet, det är ganksa svårt att återberätta allting efter så många månader, vissa grejer har jag nästan glömt bort, för att det känns som om det var flera år och inte månader det handlar om. Tiden för mig den liksom stannade till, det kändes som en evighet senaste månaderna. Det hänt mycket men ändå ingenting egentligen. Väldigt knepigt. Mycket upp och ner, då menar jag inte det vanliga upp och ner humöret som man brukar ha. Detta är alltså ritkigta mörka nedgångar och vissa dagar har jag varit så lycklig. Man kan nästan tro att jag är bipolär ni vet. Antingen är jag jätte lycklig eller så är jag jätte olycklig. Hahha. Skämt åsido. 

 

Till en början var jag knappt utanför längeheten, jag hade tappat ganska mycket motivation till saker och ting. Jag hade inte så mycket livsgläjde den perioden. Ingenting var rolig, även om det var varma sommardagar så vill jag inte ens ut och sola eller äta glass. Pratar vi om mat så är det ganska mycket som jag förut tyckt om till och med älskar, jag har inte ätit det på flera månader. Än idag är inte aptiten helt hundra som förr. Men jag äter i alla fall, det är jag tacksam för. SKulle vilja aptiten kan ökas liiiite till så är det bra. Äter mest för att man måste eller så, vissa dagar är bättre, då kan man vara sötsugen. Det är bra. Men jag tar som sagt det sakta, jag får inte förhasta mig. 

 

FÖrlåt att jag hoppar så mycket fram och tillbaka i mitt berättande. Det är nästan lite svårt nu när det är så lång period och jag vet inte riktigt hur jag ska bästa sätt återberätta det hela. Jag försöker hålla röda tråden vid liv, men det känns som om jag håller på att snurra ihop allting istället. Jag vill egentligen mest dela upp det jag vill berätta i olika delar och inlägg för att ni ska orka läsa. Jag skulle kunna lätt sitta här och skriver allt i en och samma inlägg från första början tills nu, men då skulle ni aldrig orka läsa. Då kommer ni att missa de viktigaste syftet och budskapet jag vill förmedla. Om ni förstår vad jag menar. Sen tycker jag det är trevligt att ni kikar in lite då och då som ni gör just nu. Låter lite mobbad, men att berätta mitt liv i olika delar så här känns som att jag får en chans att "lite som personligen berätta för var och en av er", som om vi hade suttit framför varandra och jag berättar personligen. Nu yrar jag till det hela igen. Men jag tror ni förstår min poäng. 

 

Tack och lov att under denna period så fick Jinn jobb i Landvetter flygplats. Med min sjukskrivnings inkomst hade jag totalt kraschat om jinn inte hade något jobb. Mest för hans skull, att han kan komma ifrån lägenheten och tänka på annat än sin sjuka fästmö. Det tar ju också mycket energi och krafter av honom när jag inte mår väl. Speciellt när jag är så livlös och ledsen. Vi hade det tufft i början, för allting var så nytt och ingen av oss hade erfarenheter av detta, givetvis var det en hel del bråk och skrik och frustation. Men vi kämpade igenom stormen tillsammans och här står vi idag, starka och klokare. Både jag och JInn har vuxit som person sens jag blivit sjuk. Båda har kärt känna varandra och sig själv ännu bättre.