Rubriklös
Vintern känns fortfarande och snön ligger vit på taken. Kallt men vackert. Idag så är det onsdag och jag längtar som bara den efter våren. Jag behöver vårljus, vårtecken som får liv i mig. Jag varnar föresten att detta är ett deppig inlägg. Så om du har vettigare saker att läsa eller göra så gör det, annars läs på din egen risk att bli utrtåkad.
Egentligen vet jag inte ritkigt vad jag vill skriva, jag vill skriva mycket men känner nog att jag inte kan blotta allt ändå,,men om jag känner mig rätt efter en stund skrivande kommer jag att blotta mig ändå. HAHA det är så jag är. Kan inte hålla min mun stängd. Jag är självisk genom att alltid säger vad jag känner och tycker, vad som tynger ner mig osv. Men aldrig tänker på hur jobbigt det är för den andre att höra eller lyssna. För när jag har sagt mitt så mår jag bra, men den som lyssnar bär troligtvis med sig det och känenr sig obekvämt istället. Skyll dem själva tycker ni, för om man är villig att lyssna på någon annans bekymmer eller klagomål då få man givetvis vara bered att det är inte roliga saker. Men i det jag menar är att, jag många gånger kanske även om perosnen inte vill höra så säger det ändå. hehe riktigt elak är jag. Men vad gör man inte för att man själv ska må väl? Jag hade önskat att andra också varit som jag, säg, är det något som är jobbigt, eller om någon säger något som sårar dig eller att det här och det där inte ok, säg. SÄG för helsike! VIsst det är hur jobbigt osm helst att höra saker man inte vill höra, men då förstår man varandra bättre. JAG HATAR när jag innerst inne vet att personen i sig har problem med mig, men säger ingenting! Aja, då få personen tåla mig som pain in the ass. Jag menar, så länge du inte säger att det är ett problem eller bekymmer, ah då finns det inte. Då gör jag inte dig illa eller sårar dig. Men nackdelen är att jag är ju inte så ond att jag fortsätter göra saker som jag medvetet vet att detta sårar andra personen. Jag gör ju inte det. MEn det är så himla lätt att man provocerar för att personen i sig är så jäkla tyst och allting är frid och fröjd fast det inte är det. Jag är så allegiskt mot sånt. Visst man inte vill göra en liten sak till stor. MEN håller det på så i längre period, tror f*n att en liten sak inte har blivit till en atombomb?! just sayin.
Jag vill hellre ta itu med saker och ting när dem är så minst för att senare försvinner, inte små saker, låt det va,,,sen smyga sig fram som en atombomd utan förvanrning. Jag syftar kanske på någon specifik och kanske inte. Det är bara allmånt tröttsamt med sådana personer. De finns överallt. Tyvärr....
Jag menar heller inte att jag aldrig har varit en sådan person, visst kan jag också vara en sån person för vissa saker är så lättare att inte prata om. Och det är nog mest det jag är galen över, att just nu är jag en sådan person genemot en annan person. Det är jag skit trött över... jag måste ta itu med detta, men det tar sån energin att jag är inne i en bubbla där allting är så meningslös. Så tröttsamt. Det var väääldigt längesedan jag känner mig så här.... känner att jag inte rikigt kan ta itu med saker och ting för det ligge bortom mina händer, inget jag kan styra för nu är det inte bara mig det handlar om. Det fanns en tid där jag var ritkigt emo och hade mina perioder. Men nu har jag inte bara mig själv att tänka på, jag måste ta hänsyn till andra också. Det är ett val jag inte valt men ändå valt. För det är så det är. Jag önskar bara att det finns ett lättare väg att gå utan att jag ska ångra eller sakna att jag inte gik den vägen jag från början vill gå. Men den vägen är borta nu, den finns ändå inte längre, även om jag försöker ta itu med saker för att fortsätta gå den vägen så är det inte samma sak längre. Den är inte så harmoniskt eller glädjefylld längre. Därför undrar jag, är det då värt att kämpa och fortsätta gå den vägen. Jag borde kanske släppa taget och faktiskt börja bygga en bro för att gå över och hitta en annan väg. För trots allt vill jag ju så gärna att det ska bli av. MEn återigen....vet inte riktigt om jag pallar med fler sådana besvikenhet alltså. JAg är lätt person egetnligen...elelr egentlgien inte så lätt som jag alltid säger.
Det som sårar mig mest och gör att jag svårast kan förlåta/glömma är att personen i sig aldrig säger till mig vad problemet är, utan "går bakom ryggen på mig" och gör saker. Eller är falska. Eller ljuger för mig. Det räcker med dessa små grejer för att personen/personerna inte längre finns kvar i mitt hjärta. Då har jag svårt att glömma,,det tar tid, det tar sån tid att jag inte ritkigt vet hur jag ska göra. Jag pratar inte med dem, kan jag så undviker jag att träffas till och med. Sen säger jag inte att det komemr att förblir så, men det tar tid att glömma. Det är väl det som är nackdelen med mig. Och jag står fast vid magkänslan och hur själen mår. Önskade nästan att dessa personer hade bara varit rent av elak och spydig så jag lättare kan eliminera bort dem helt och hållet. För i själva verket vill dessa personer mig väl och inget ritkigt illa menat eller så, men det är nog mest det som sårar mest. VIl de mig väl är det väl bara prata med mig??!!? Svårare än så är det väl inte? Okej jag är inte världens lättaste människa att prata med precis, men herregud betyder jag något för er så försök åtminstone. Är det jag osm gör fel eller säger taskiga saker, då ber jag altlid om ursäkt. Fördelen med mig är att jag inte är snålt med "förlåt". JAg pratar, jag bearbetar, är det jag som gör fel, jag säger förlåt ( nån gång, kanske det tar längre tid än andra gånger men jag säger förlåt, till skillnad från andra.) Sen är det också ledsamt när man alltid tänker på andra och göra saker för dem, men vad får man tillbaka? Alltså jag menar inte att varjge gång jag gör någonting så förväntar jag tillbaka något i gengäld. jag gör inte det. JAg gör och ger för att jag vill, för att jag bryr mgi och tycker om persoenrna. Men iibland kan man bli allt tagen för givet ändå..känns det som..och vissa gånger är det så också, tyvärr...det är det som är mest sårande. Det gör ritkigt ont i själen....
Jag vill hellre ta itu med saker och ting när dem är så minst för att senare försvinner, inte små saker, låt det va,,,sen smyga sig fram som en atombomd utan förvanrning. Jag syftar kanske på någon specifik och kanske inte. Det är bara allmånt tröttsamt med sådana personer. De finns överallt. Tyvärr....
Jag menar heller inte att jag aldrig har varit en sådan person, visst kan jag också vara en sån person för vissa saker är så lättare att inte prata om. Och det är nog mest det jag är galen över, att just nu är jag en sådan person genemot en annan person. Det är jag skit trött över... jag måste ta itu med detta, men det tar sån energin att jag är inne i en bubbla där allting är så meningslös. Så tröttsamt. Det var väääldigt längesedan jag känner mig så här.... känner att jag inte rikigt kan ta itu med saker och ting för det ligge bortom mina händer, inget jag kan styra för nu är det inte bara mig det handlar om. Det fanns en tid där jag var ritkigt emo och hade mina perioder. Men nu har jag inte bara mig själv att tänka på, jag måste ta hänsyn till andra också. Det är ett val jag inte valt men ändå valt. För det är så det är. Jag önskar bara att det finns ett lättare väg att gå utan att jag ska ångra eller sakna att jag inte gik den vägen jag från början vill gå. Men den vägen är borta nu, den finns ändå inte längre, även om jag försöker ta itu med saker för att fortsätta gå den vägen så är det inte samma sak längre. Den är inte så harmoniskt eller glädjefylld längre. Därför undrar jag, är det då värt att kämpa och fortsätta gå den vägen. Jag borde kanske släppa taget och faktiskt börja bygga en bro för att gå över och hitta en annan väg. För trots allt vill jag ju så gärna att det ska bli av. MEn återigen....vet inte riktigt om jag pallar med fler sådana besvikenhet alltså. JAg är lätt person egetnligen...elelr egentlgien inte så lätt som jag alltid säger.
Det som sårar mig mest och gör att jag svårast kan förlåta/glömma är att personen i sig aldrig säger till mig vad problemet är, utan "går bakom ryggen på mig" och gör saker. Eller är falska. Eller ljuger för mig. Det räcker med dessa små grejer för att personen/personerna inte längre finns kvar i mitt hjärta. Då har jag svårt att glömma,,det tar tid, det tar sån tid att jag inte ritkigt vet hur jag ska göra. Jag pratar inte med dem, kan jag så undviker jag att träffas till och med. Sen säger jag inte att det komemr att förblir så, men det tar tid att glömma. Det är väl det som är nackdelen med mig. Och jag står fast vid magkänslan och hur själen mår. Önskade nästan att dessa personer hade bara varit rent av elak och spydig så jag lättare kan eliminera bort dem helt och hållet. För i själva verket vill dessa personer mig väl och inget ritkigt illa menat eller så, men det är nog mest det som sårar mest. VIl de mig väl är det väl bara prata med mig??!!? Svårare än så är det väl inte? Okej jag är inte världens lättaste människa att prata med precis, men herregud betyder jag något för er så försök åtminstone. Är det jag osm gör fel eller säger taskiga saker, då ber jag altlid om ursäkt. Fördelen med mig är att jag inte är snålt med "förlåt". JAg pratar, jag bearbetar, är det jag som gör fel, jag säger förlåt ( nån gång, kanske det tar längre tid än andra gånger men jag säger förlåt, till skillnad från andra.) Sen är det också ledsamt när man alltid tänker på andra och göra saker för dem, men vad får man tillbaka? Alltså jag menar inte att varjge gång jag gör någonting så förväntar jag tillbaka något i gengäld. jag gör inte det. JAg gör och ger för att jag vill, för att jag bryr mgi och tycker om persoenrna. Men iibland kan man bli allt tagen för givet ändå..känns det som..och vissa gånger är det så också, tyvärr...det är det som är mest sårande. Det gör ritkigt ont i själen....
Typiskt,,,jag är som en öppen bok. varje gång jag ballar ur så är det hit jag vänder mig. jag skriver en massa, vet inte ens om denna inlägg är läsbart. men det är skönt att skriva av sig. För jag haft jobbiga dagar... ibland kommer dessa jobbiga grejer upp, det kommer som brev på posten, utan förvarning. Skit jobbig. Sen vet jag att jag har det lite mycket på jobbet med ansvar och så, men som tur är att min nuvarande chef är så omtänksam och förstående så det lättar alltid efter man har pratar (dampat) ut med henne. För hon vet att jag har mycket på avelnigen just nu och det är nog däröfr hon värnar om mig och ta vara på mig. Det är jag tacksam för. Sen har jag helt underbara kollegor som alltid finns där och stället upp för mig. De är som min andre familj. Jag är så tacksam för det också. Det som tär mest mig just nu är nog lite i vardagslivet och framtiden, huruvida jag ska göra med vissa saker osv. Det är tufft men det är min väg att gå, så jag måste gå igenom den själv, oavsett hur mkt råd och tips jag får så måste jag ändå gå vägen själv. JAg är tacksam för all stöd från vänner och familj jag fått, men jag måste få vara lite tjatig och spy ut lite galla här och där för att ventilera. Så ibland kan jag vara lite bitchig men mest för att jag orkar inte,,,då orkar jag inte. okej det få bli bra så här så länge. jag ska ta en dusch och sen fortsätta läsa och lyssna på musik
“Stand up for what you believe in, even if it means standing alone.”