My. N. L. Phan.

- I samma veva med alla undersökningar och läkarbesök var jag tvungen att inse för mig själv att det kanske inte bara är magen och stressen som bekymrar mig. Det var nämligen den diagnosen som ställdes först, stressreaktion. Därmed kan man också få symtom som nedstämdhet och försämrad aptit. Jaha, så jag är verkligen bara stressad tänkte jag, jag kände ju inte mig stressad egentligen, men om doktorn diagnostiserar mig så då ligger det väl något i det han säger. Medan han skriver läkarintyget tvingade jag mig själv att fråga honom ytterligare om det verkligen inte är något annat som kan ge de symtomen jag har. Han säger att det är svårt att säga, nedstämdhet kan orsakas av många olika saker. Men syftar du på att det kan vara något psykiskt som bevärar dig tror du, tillade han som följdfråga.  Jag vet inte riktigt, men det känns lite så svarade jag, men jag vet inte, jag är inte säker. ”Jag vet inte”, det var nog det enda svar jag hade som svar till allt och alla den perioden. Jag vet faktiskt inte. Han lugnade mig genom att ta friheten och svara åt mig och skrev upp mig på listan för samtalsterapi. När han sa så, då visste jag inte om det egentligen var till någon tröst eller knivhugg i magen, men av någon anledning så lät det vettigt. Någonstans mellan förtvivlan och lidandet så kände jag lättnad i det ögonblicket. Konstig nog. Därefter kom magsåren in i bilden då verkar allting väldigt rimligt och ”make sense” om man säger så.

Men jag kan väl inte vara psykisk sjuk tänkte jag. Nu pratar vi om psykisk sjuk. Samtalsterapi. Är det verkligen så pass alltså?! Nu överdriver jag tänkte jag hela tiden för mig själv medan jag väntade och väntade på alla dessa remisser ska genomföras och kallelsen. Jag är nog bara stressad….