En dag ska jag le igen

Varför ska det vara så förbaskade svårt att göra denna dag till verkligehet?!?!?!?!?!?!??!?!!?! I skrivande stund är det så mörk hos mig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag är så trött och ledsamt på att det jämt jämt jämt jämt jämt jämt är berg och dalbana. Jag fattar att livet är tuff och det är ingen dans på rosor. Jag fattar allt det där. Inget jag eftersträver heller. Men varför är allting så jäkla mörk hos mig?! Jag har skrivit detta förut och jag kommer inte att sluta att rabbla upp det, tydligen. Varför finns det inte fler färger i min tillvaro i ett längre period???? Varför ska det alltid luras med harmoni sen attakera mig när jag är obeväpnad?! Jag klandrar ingen. Men jag förstår inte. Jag vill bara leva som en normalt människa. Varför ska det vara så jäkla tufft?! Jag vet inte om jag orkar mer. Fråga ni mig orkar jag inte. Men det är när själen talar. Min sunt och förnuft vet att det är ohälsosamt att själen tänker så, men det är inte alltid den orkar kämpa, dock är den stark och envis vilket gjort att jag än sitter här och skriver. Men jag vet inte hur länge till den orkar kämpa mer. Jag har så svårt att balansera, antingen gör det för ont, eller så bryr jag mig för mycket. Jag är en sådan person som bryr mig allldels för mycket om andra, det har jag gjort i hela mitt liv. När jag inte bryr mig, då är jag iskall. Inget jag vill, men det finns ingen mittemellan, eller tänkt inte så mycket, bry dig inte så mycket. Vad är " inte så mycket"??? Hur är "inte så mycket"??? Vad menas egentligen " inte så mycket"?????? Vet medmänniskorna ens vad de menar när de säger "inte så mycket"??? För oavsett "hur mycket" det än är , vad det nu kan vara, så är det alltid någon inklisive jag själv, tycker antingen eller. Så vad är egetnligen "inte så mycket"?!?!?!? Nu babblar jag och det bara slingrar ur mig en massa konstiga tankeställningar och ord, jag hoppas ingen tar illa upp. Men det är just nu så här min hjärna mår och den behöver antaligen bara få ut allt sen är den nöjd. Därmed skriv och sen glömma för mig. För er läs sen radera, eller gör vad ni vill egentligen. Men jag menar att denna inlägg är nog mest för att skriva av mig. I skrivande stund är jag också arg ska ni veta. MAn brukar säga att det man säger vid ilska är oftast det man inte menar, så jag vet inte vad jag menar och inte menar men det är inte mitt problem när jag tänker efter. Jag skriver och ni tolkar, vad spelar det för roll. Jag vet vad ni tänker. Bipolär är du lilla Mysan. Det har jag många gånger också tänkte. Men nej, såpass illa är det inte. Jag må skriver mycket att det inte finns någon mittemellan och det antingen är eller. Men så pass borta är inte jag, det är väl det som är jobbig också. Man önskar kanske att man faktsitk få en diagnos så att man har något att ta på. Men guv vad hemskt jag är. Men ibland känns det nästan så. Bara saker och ting finns en förklaring så är allting liksom lättare. Aja,
Huvudsaken är väl att jag bara får ut allt hjärnan skrynklar ihop i mitt huvud senaste tiden. Jag mår inte bra senaste dagarna av hundatals saker, jag är ledsen för att jag tycker ibland att livet bara driver med mig. Den liksom vill aldrig mig väl, men samtidigt vet jag att det är bara en förnekelsen jag kör med. Jag vill säkert bara lägga skulden på andra istället för att acceptera och försöka försona med problemet. Vet inte ens vad problemet är egentligen. Eller vilka. Jag tror att jag tar tag i problemen men ändå blir det såhär, så jag vet ingenting längre. Just nu skulle jag vilja bara åka någonstans lång långt långt långt långt bort från alla och allt. Och bara liksom , liksom ... liksom jag vet faktsitk inte. Ush vad trött jag är att jag än idag håller på såhär. Förnekelse. Jag borde veta bättre, men varför lurar jag mig ändå? Att komma iväg och jobba har hjälpt mig att fokusera på andra tankar, men inte alla timmar blivit så tyvärr. Men jag är tacksam för dem timmar jag lyckats distrahera hjärnan och de där små rackarna. De är luriga de. De är j*vlig smarta och rör sig som en ninja. Hjärnspökar kallar jag dem. Det är svårt att bli av med dem när man liksom typ hela sitt liv levt med dem. De var stygga och flyttade in objuden , när minns jag inte, och vägrat flytta ut sens dess. Hjärtlösa. Folk säger att det kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro på det. Men tillit har brustit så många gånger att jag knappt våga tänka den tanken. Jag har inte råd att lita mig på något mer, jag har verkligen inte råd att hamna där igen. Nu när jag har lugnat ner mig så tror jag det handlar starkt om rädsla för att få panikångesten, igen. Den besvikenheten. Övergiven känslan. Inte bli förstådd. Förståelsen. Trösten. Framförallt den jäkla ångensten som tar koll på mig. Hur hanterar man då? Jo, då stänger man av.  Sämsta alternativ och dummaste utväg, men ändå väljer jag den.  Jag är så trött. Jag är verkligen verkligen jätte trött. 
 
En dag ska jag le igen!..... jag önskar innerligt att den dagen verkligen kommer......
 

Kommentera här: