My. N. L. Phan.

Långfredag idag. Påskhelgen är runt hörnet. Egentligen hade jag glömt bort påsken helt och hållet, det var först som när flickorna och Jinns lillebror har påsklov som jag blev påmind om påsken. Denna inlägg kommer att bli lång så jag varnar er som redan gäspar och vill göra något roligare då kan ni sluta läsa här så ses vi en annan gång istället. För er som inte har annat för er och vill följa min rehabilitering är ni välkommna att fortsätta läsa. 

Vart ska jag börja tro?!

 

Jag kom hem från Vietnam i onsdags kväll/natt, hela torsdagen var typ en jetlag och vilodag för oss. Fredagen  jobbade Jinn och jag hade mina ärende att göra och den dagen bjöd Borås på sol och vind men behaglig vårväder. Helgen spenderades i Ängeholm, en överraskning minibabyshower för svåger och lillsis. Jag blev jätte glad att umgås med familjen och flickorna som jag saknat så mycket! Allting blev som vi tänkt, snarare resterande av familken tänkt. Jag var bara med och planerade tidigt i början och var med och handlade kläderna och dylikt innan jag åkte på min resa. Sen har familjen planerat detaljerna hemma i Sverige. Eloge till chi4 som fixat och donat med pyssel och pynt, mamma och chi2 lagade maten, grabbarna ordnade dricka och var chaufför. Sist men inte minst svågern så klart, han har fått hålla detta hemligt för vivian och varit vår undercover så vi kunde få nyckeln och fixa och greja i lägenheten. Jag hann ordna fram lite lekar och uppdrag. Allting var egentligen hur bra som helst, men ändå..... 

 

Det är ganska lång historia så jag tror inte att jag ska ge mig in på den. Men kortsagt, jag mår mycket bättre än flera månaders sedan. Rehabiliteringen att komma tillbaka till arbetslivet, det sociala livet och stödsamtal samt medicineringen har hjälpt mig mycket. Det är jag tacksam för. Som ni redan vet så vill jag inte ha så mycket med medicin att göra, men jag hade inte så många val kvar då, och nu när det har visat sin effekt då är det synd om jag bara avbryter mitt i. Målet är inom en kommande tid ska en nedtrappning av medicinen skes. Så småningom sluta helt. Hur som helst,  något hände, så här smärtsamt och kraftig panikattack har jag inte haft på ett bra tag. Därför blev jag så ledsen och skärrad. Var dessutom tvugnen och inse några faktorer som jag har försökt att förtränga bort. När jag kom hem från resan kom verkligeheten ikapp mig kan man säga. Det var en hel del saker jag behövde möta och även ta beslut. Fick även tråkiga nyheter från FK, så som jag kämpat och fajtas med dem, jag är så trött. Det ena efter det andra, sak på sak, till slut orkade jag inte hålla mer så bägaren rann över....igen.

 

Värst var ändå när jag väl kom hem till Borås och jag inte kunde sluta gråta, hur jag än gjorde så forsade tårarna. En fortsatt episod av mardrömmar, panikångest och hjärtklappning. Jag hatar det. Så jag gjorde allt jag kunde för att sova bort dagarna, hamnade i någon slags dvala. Slöseri på tid tycker många, även jag själv håller med. Men när jag hamnar i en sådan mörk hål, det är inte alls lätt att ta sig upp. Som följd blev hela denna veckan motig och lidande. Fick jag bestämma gick jag inte gärna utanför mitt rum, var inte ens hungrig, pratade knappt med någon (förutom min kära sambo då, men det var inte så mycket jag sa till honom heller egentligen, han jobbat långa pass så han blir ju trött när han kommer hem också), låter eländig jag vet men såpass var det. Mesta dels för att jag är så fruktansvärt ledsen över det jag var tvugnen att inse och acceptera. En sorg som jag var tvugnen att få tid att sörja. den kom oläglig dock, men inget jag blev överraskad egentligen, jag visste någonstans djupt inne hos mig redan denna beslut. Men jag ville inte acceptera det och ville försöka få det att funka. Vem försöker jag lura egentligen. Verkligehten kommer alltid ikapp en. 

MEn hur som helst, det är nu något som jag har försökt att lägga bakom mig, svårt men en bra bit framåt i alla fall. Detta kommer att ta tid att bearbeta. Nu när jag accepterat det så vet jag i allafall hur jag ska hantera det framöver och inte låta det nocka mig igen. Även beslut gällande hur min arbetstider och sjukskrivning skall se ut framöver tog all mina krafter. Därmed har jag inte kunnat ägna mig åt någonting som helst annat alls dessa dagar. JAg vet knappt vilken datum det är idag, vet bara att det är Långfredag. 

Jag hoppas att planen som jag tillsammans med läkaren och min chef har kommit fram kommer att nås hela vägen. Det finns alltid en risk, men det få jag ta. Jag har fått mycket hjälp och stöd längs vägen, men i slutändan så är det ändå jag själv som måste våga ta steget. Det är jag själv som måste våga ta beslutet. Det är fortfarande bara jag själv som ska genomföra det jag beslutat. De hjälpande hand längsvägen är bara en bonus, med eller utan så måste jag ändå fortsätta gå framåt. Det få tar sin tid, så länge jag inte går baklänges eller hamnar i mörk hål. Tanken är trots omständigheterna ska dessa faktorer gynna mig styrka och mod, fall seven times stand up eight, det bär jag alltid med mig! Tack för att ni ville läsa och hänga med min resa, tack för er tålamod. Jag vet många gånger har jag skrivit upprepande saker eller att jag går runt runt innan jag ens kommer till poängen. Vissa gånger kommer jag aldrig fram egentligen, men ni är så gulliga som hänger med ändå.

 

Denna motgång skadade mig rejält måste jag ärligt erkänna, det mest hjärtskärande beslut under mitt liv. Som jag redan nämt innan, någonstans visste jag detta för länge länge länge sedan egentligen men jag ville inte inse det. Jag ville få det att fungera men i slutändan så blir jag alltid skadad. Jag har nu tagit till mig det Jedi Mästare Yoda (starwars ^^) säger "train yourself to let go of everything you fear to lose". Förhoppningsvis är den även den sista mest smärtsamma motgång jag träffar på. Erfarenhets mässigt så vet jag nu bättre, mycket bättre, så jag kommer inte tillåta likannde motgång inträffa. ! ! !

 

 Nothing can bring you peace but yourself