My. N. L. Phan.

words

MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest, PSYKISK (O)HÄLSA med allt vad det innebär anxiety, mental illness, missluong, missluong.blogg.se, my untold story missluong, the untold story Permalink1
Kära bloggen. Idag kommer jag att skriva ganska mycket tråkigheter och glädjelös inlägg. Ni som har ont av att andra (jag) är negativt eller dyster så kan ni ju sluta läsa redan här och gör någonting annat istället. Men väljer ni att ändå följer med mig och vill veta hur jag har det efter bröllopet och semestern så är ni mer än välkommna. I skrivande stund är jag ute i balkongen. Äntligen har vi fått till det någorlunda lite mer hemtrevligt att man åtminstone kan sitta här och hänga. Runt om mig är det en massa kuddar och filtar. Jag har tänt de ljus jag har (här ute). Egentligen är det lite sorgligt för jag älskar att tända ljus som ni alla redan vet, men å andra sidan, då betyder det att vädret har blivit kallare att man vill tända ljus för mysstunder. Hösten smyger sig fram, då var sommaren över redan. För tillfället regnar det också. För mig är det mysigt. Medan andra har så ont av det. Jag har kollegor och vänner som mår bäst när de är ute i solen. Jag älskar stranden och solen också. Men är nog mest bekvämt när det är detta väder faktiskt. Konstig jag är. Kanske beror det mest på att när det är sol och varmt, är det så mycket folk ute och jag har ju förstått vid det här laget att jag är introvert som person, därav inte alltid orkar med så mkt folk eller mycket runt omkring. Inget som syns här och nu men om kvällarna eller dagar senare, ja det är då det smäller av orkeslös och huvudvärk. Återkommer mer med just de begreppen och sammanhanget en anan gång. 

Idag är jag väldigt känsloladdad eller hur man nu säger det. Många ledsna tårar men mest att jag saknar mina nära och kära. Men ändå så är jag så trött och utmattad att jag egentligen inte orkar träffa någon, inklusiv mina käraste. Men det betyder inte att jag inte älskar dem. Det är det som är så underligt med mig. Jag har ingen ork att göra större saker men jag saknar dem väldigt mycket. Så jag vet inte ritkigt hur man ska förhålla sig till mig, ena stunden vill jag ta vara på tiden och vara mycket med dem jag tycker om. Men samtidigt så har jag inga krafter till att göra något. Jag behöver bara lugn och ro. instängd, isolerad skulle många av er tyda detta. Men ni förstår nog inte , förmodligen aldrig förstå den tröttheten jag har, burit på mig. Oavsett hur mycket jag än vilat mig så är jag aldrig utvilad. Det är alltid nya hinder, det är liksom, man äntligen äntligen fått upp ogräsen, men sen tittar man upp så är det en till och en till och en till. Det tar liksom aldrig slut. Och tar man en paus så har ogräset hunnit växa dubbelt så mycket, och då tar det dubbelt så mycket energi från en för att ens få bort det första. jag vet inte hur jag ska förklara. Jag är bara så orkeslös, håglös och trött att jag inte orkar med någonting. 
 
Jag var lite dum som tog ut så mycket positivitet i förskott efter bröllopet. Jag mådde så bra och jag sov gott, jag kände mig inte så trött, jag åt relativt bra. Jag var på vänners bröllop, jag började jobba, jag åkte å raodtrip med mina syskonbarn. Allting var så bra, men jag lurade bara mig själv. Varningsignalerna kom men jag ignorerade dem. Dum som jag var. Samtidigt som jag försöker trappa ner medicinerna så trappa jag upp jobbet också, kan man vara dummare? Inte nog med det, mitt i allt detta så är jag full laddad med massor av känslor. Både lycka men också sorg, känslor och tankar som jag behövde bearbeta och framförallt landa. Jag behövde landa. Vad tänker jag med egetnligen? Jag ville så mycket att jag ett ögonblick glömde bort ångesten och depressionen. Jag blundade för dem. Det var det dumaste jag gjort på länge. Jag trodde jag hade kontrollen över dem. Nu när bröllopet efter omständigheterna faktsitk blev av och dagen var mer än fantastiskt. Jag tog som sagt ut för mycket seger i förskott. Så någonstans på vägen snubblade jag och där, snarare här hamnar jag. Helt utmattad och ännu en gång besviken. Men jag ska inte vara så hård mot mig själv. Jag ville bara försöka lite mer än vad jag gjort senaste tiden, nu när den stora bröllopsvärlden är över. Trodde jag. Tyvärr trodde många av er, även jag själv. att bröllopet var en del utav bovarna och är en utav anledningarna till att min psykisk ohälsa inte lindras. Jag önskade att det faktsitk var så. Men detta fallet, hade det vart bröllop eller inte bröllop, jag kommer inte undan från hjärnspökarna, ångesten och depressionen. DEssa har slagit rot så långt så långt tillbaka att jag måste bara acceptera ännu en gång att detta är något jag kommer att ha resten av mitt liv. Jag orkar inte ha många bollar i huvudet som förr, jag orkar inte träffa alltför mycket folk på en och samma gång, för ofta. Ibland funkar men huvudet blir helt tom när jag väl kommer hem. Så jag ber om uräskt om någon av er av mina vänner, familj eller bekanta , om ni känner er avvisad eller något åt det hållet. Det är inget jag gör med mening, heller inte avsigt att såra er. Vissa dagar är jag lycklig att jag ens kommer ut från sovrummet. Jag måste tagga ner och nöja mig med dem små men ack så viktiga saker i vardagen som jag klarar av. 

Jag har ställt en och samma fråga till mig själv många gånger, jag vill bara bli frisk och vara den personen jag var tidigare. Den frasen har jag sagt till så många som jag mött sens jag fick diagnosen, men det är ingen direkt som ritkigt ställt tillbaka frågan till mig. Vem var du My? Vem är det du vill tillbaka till? Jag vet inte varför ingen har frågat det, kanske för att dem som står mig närmast har alltid sett den sanna My därmed tycker dem egentligen inte att jag ska behöva lägga så myckdt energi på att bli den jag var. Utan fortstätt och vara den du är. Nu är det flummigt jag vet. Men ni vet, när jag säger att var stolt över den man är. Det brukar jag säga förut. Och jag är stolt över den jag är, att jag är stark nog acceptra att jag inte mår väl och behöver behandling och rehabilitering. Jag är så stark att jag borde vara mer än stolt över mig själv. 

Men, den där j*vla stora MEN.... ni vet, om man har burit på sig en mask med fasaden att allt är bra, äsch nu är huvudet så rörig att jag knappt vet vad jag vill skriva. Jag är bara så trött på att ingen märker någonting. JAg sitter här och har hjärtklappning! Men utåt så ser jag helt normalt ut. Jag är så trött på att det är så jobbigt att .....
 
det är så jobbigt att man måste ursäkta sig eller förklara sig för att man är så ledsen vissa dagar. Att man ursäktar sig för att man är så tråkig och förstör stämningen, eller inte visar engangemang nog för den andre eller att man inte visar nog med uppskattning för den andre. Jag har bara haft så oehört mörka dagar senaste veckan. omjag inte redan nämt innan, nertrappning med medicin och upptrappning med jobbet (tanken var att det skulle mötas halvvägs och liksom på något sätt blir diagonalt/parrallellt med varandra, trodde jag skulel funka, men det gjorde det inte), samt ett hav av känslor efter bröllopet och det nya livet som hustru, framtiden, skaffa barn osv,,,inte nog med det, på detta så är det också menvärk och svullen buk på köpet får man också med tonvis av hormoner och är känsligare än någonsin. Vilken kombination va?!
 
Ett enda ord som jag kan sammanfatta är helvetet. Det var så jobbigt och jag var så rädd att jag har hamnat där igen. Jag är så rädd, som ni vet, jag skulle göra allt för att aldrig mer komma dit jag var en gång. Och för att förtydliga detta lite mer, jag har inte sovit något typ, kanske 2 timmar sammanlagt igårnatt och imorses. Jag var hos läkaren idag vid 8 och försökte sova igen sen dess men ej kunnat. Så ytterligare en faktor till denna mega känslosamma inlägg. Tid, Tiden är det jag behöver.. jag har sagt detta förut, men jag måste bara upprepa det om och om igen för mig hela tiden, detta kommer att ta tid. Det kommer att ta tid. Så va snäll mot dig själv, va inte så hård eller ställa så mycket krav på dig. Det är svårt att bli av med det, för det var på så sätt jag överlevde alla dessa år innan jag äntligen fick vara mig själv, det är inte så konstigt att när det blir för mycket och man faller av och  ta då på sig den rollen igen för att orka. Men jag ska inte låta den ta över!


Tillbaka till det jag aldrig kom fram till innan, det där med att vem vill jag komma tillbaka till. Det är nog bara att, majoriteten av befolkningen är INTE som jag, därmed blir jag alltid den som är annolrunda, tråkiga och jobbiga, allting är så komplicerat kring mig och så vidare och så vidare. Därför ibland tror jag att jag försöker bara ha en försvarsmekanism att jag vill bli som den gamla jag, den gamla My, det vill säga, den gamla My som hade sån koll på allt och allting. Hon som hela tiden håller igång det mesta, hitta på saker, göra saker, uppvakta andra, den glada, den alerta, den trevliga, tyvärr... så var det. jag var allt än tråkig. Det är nog därför ibland vill jag vara tillbaka till den My. Men i själva verket vill jag kanske bara vara den MY någon gång bara. Inte hela tiden. För den är egentligen inte jag, jag trodde att man blir omtyckt om man var rolig. Tyvärr var det lite så också, så fort man är tråkig eller dystert så är man plötsligt i vägen eller skapar problem. Då passar man liksom inte in.  I andras ögon må mitt liv glädjelös men mest för att de inte går nära nog för att se lyckan i mig. Inte nära nog eller ha tid nog att se mig i olika perspektiv, att i min sorgsna jag även har glädje, knasighet, genuinitet och lycka. Det är ganska få som har den tålamod och förmågan måste jag få lov och säga, inget illa menat till någon eller några alls. Men jag har bara fått lära mig att acceptera att det är inte många som kan (orkar) sätta sig in i min situation, det tar för mycket tid från de, de säger de förstår men i själva verket så vet de inte ens vad är det de förstår. 

Jag är bara ledsen över att många generaliserar depression som depression, eller att man missbrukar begreppet. Många gånger har jag förrt samtal med folk och dem delger att de har förståelse för vad jag går igenom och så vidare, för dem också varit där. Jag är tacksam för att de bryr sig, verkligen, men någonstans förstår de egentligen inte vad den depressionen/ ångesten en del har (jag hade/har), vad den egentligen gör med en. För den depression de relatera sig till, det är det vardagliga depressionen där man allmänt känner sig hängig och deppig vissa dagar. Men sen går det över, ibland en två dagar, vissa dagar längre, men det går över på ett eller annat sätt. NI vet , samma sak när det gäller migrän, en del som inte haft den riktiga migrän eller magsår, de bara slänger ut sig de orden för att de vill bara uttryka sig att det är så de känner. Men gör man det ofta då blir dessa begrepp missbrukad och man använder det som vardagsmat.  Jag önskade också att vi hade samma depression, verkligen. Men så är inte fallet.  
 
Aja, nu har jag varit alldeles alldeles för djup och öppen, ingen aning om ni ens förstår något utav det jag skrivit. men det var skönt  och skriva av sig i alla fall. Jag är världens lyckligaste fru för nuvarande. Det är bara att jag har andra skit vänner som alltid kommer på besök och jag vet inte hur jag ska bli av med dem. Därför låter jag så sorgsen och eländig. Många skulle säga, varför gnäller du när det finns andra som har det ännu sämre och svårare än mig. Så jag borde nöja mig och sluta deppa, som folk skulle lätt kunna slänga ut sig. En dag i taget, en grej i taget. Så länge mina käraste har förståelse för mig och känner av den kärleken jag varje dag har för dem så är jag lycklig. Jag är sämst på att höra av mig, men jag är nog väldigt flittigt på att visa mina känslor för dem. Många hjärtor per sms eller meddelande till dem jag tycker om är jag nog bäst på. Brev helst, men det är inte många av min omgivning som tycker om brev, hahah det är nog bara jag som är så oldschool som tycker om sånt. Jag älskar att få brev, handskrivna brev är så charmigt och personligt. Nu tänker jag tillbaka till en del utac bröllopsgåvorna vi fick. Några utav dem var fylld av så mycket kärlek och så personligt att jag fick tårar. Men det är så svårt att vara annorlunda, men jag ska stå på mig och vra stolt för den jag är! Inte många som våga vara sig sjäälv! 
 
Något sömnig blir man inte, men ryggen säger ifrån istället,,,,
Då blir jag hemma några dagar till så hoppas vi det klarnar upp sig snart. Något omjustering för lyckopillerna (ner trappning men mycket långsamt), nattsömnen måste fortsättas och kvarstannar på 70% på jobbet. Men viktigaste av allt, tar det lungt med allt annat. Tack för att du tog din tid och orkade läsa 
Kom ihåg:
 
 "Ge inte upp. Det är bara den som ger upp som förlorar. Den som lär sig att kämpa blir gladare och stoltare som människa."
 
bild från pinterest.se
#1 - - Chau nicolas :

Co len di My 💖💪💖💪💖💪❤❤❤

Svar: <3 <3 <3
My Nadja Luong

Till top