Klantmaja

Är så arg på mig själv idag! Att jag fortfarande inte lär mig! Jag måste tvinga mig själv att inse att jag inte orkar så mycket som jag gjorde förut även om jag verkligen vill eller TROR att jag ändå skulle orka. Här ska det inte finnas ordet TROR överhuvudtaget! Antingen orkar jag eller så orkar jag inte, med det menar jag vad kroppen och huvudet orkar med så att säga. Det här är sista gången som jag ens tänker på den banan, att jag tror att jag har krafter till. 
 
Med konsekvens som följande idag för jag ville så väl, och jag var så sugen på brunch ville verkligen äta det. Jag klantade mig och missade min daglig medicin igår, HELA DAGEN?!!!!?!! Ändå hade jag förberett i min mini dosa för att inte behöva ta med mig hela apoteket, men ack, glömde lika förbaskad för det. Inte konstig att precis jag kom innanför dörren igårkväll så fick jag en dunder huvudvärk. Men trodde bara att jag var trött och var utslagen efter spa. Tills nu imorses när jag knappt kunde öppna ögonen och alla alarm, dem existerade knappt. Det är så här att varje gång jag är super trött (somjag märkt senaste tiden i alla fall), hjärnan är liksom igång och fattar att jag är sen eller att det är något som inte stämmer. Men hela min kropp är liksom förlamad, jag kan inte rör mig eller är vid medveten eller hur man nu ska säga. Och då drömmer jag om allt detta i stället, att jag skyndar mig upp och jäktar mig till dit jag skulle eller att jag försöker vakna eller ropar men ingen verkar höra mig eller bryr sig. Som om man är död och själen fortfarande hänger kvar på jorden och man ser allt och alla men ingen kan se en själv. Fruktansvärt jobbig upplevlse måste jag säga!!!!
 
 
Hur som helst, jag kom tyvärr aldrig iväg till jobbet, jag fick ställa in brunchen och även lämna över robot leksak till Tiina, eftersom jag inte var på jobbet idag. JAg som såg så framemot att jobba idag med Mia. USh ush!! fy farao. DET ÄR sista gången! Skärpning My, bokstavligen! Dock är jag glad att jag itne var lika ångestfylld och skulkbelägger mig själv som jag gjorde för ett tag sen. Därför känner jag att medicin och samtalsterapi och även min egen bearbetnging senaste månaderna har gett god resultat. Men jag ska inte förhasta mig, det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Men som sagt, det glädjer mig att jag är på rätt väg. 
 
Nu är klockan 15, jag har nog sovit och laddat någorlunda batterierna. Jag ska äta lite sen ska jag tvätta och och jag kom på att jag tyckte att jag sa till mamma att jag skulle  hem några timmar idag dessvärre. Men det få vi ta annan gång. Så så, det kommer att bli bra. 
 
 
 

Kommentera här: