Heartwarming
Kära bloggen och fina läsare!
Idag är det en väldigt fin dag, inte bara för att det är Älsklings födelsedag utan det är också, det känns lättnad och att vi ytterliggare tagit oss ett steg framåt. Mest jag, men samtidigt, den här resan är omöjligt för mig att genomgå helt själv, och mycket beror också på de medmänniskor som är nära mig. Att de också landar i situationen. Jag är djup tacksam att ni orkar gå genom denna resan tillsammans med mig och tack för er tålamod och stöd. Innan jag forstätter att blogga på (känns som att det är en riktigt bra bloggdag ikväll, men vi få se hur det blir), vill jag dela med mig dessa stunder som har en så stor betydelse för mig. För någon annan är det inget märkvärdigt men för mig så betyder det allt. Jag blir så varm om hjärtat och själen, hela mig fylls med tacksamhet, kärleksfull och en riktigt energiboost kan man säga. Först var jag jätte rädd men också jätte glad, men rädslan och ängsligheten fanns där hela tiden och tär på mig. Men de gav inte upp mig och jag kämpade på, tillsammans slog vi ner demonerna ännu en gång. Men för mig var det nog bland de tuffaste kampen, för jag ... föratt jag har inte riktigt velat såra mina flickor (dock vet jag att de vet mer än vi tror och dem ser mycket mer och jag vet hur mycket dem också vet hur jag mår), men det gör ont i mig att behöva se dem när de se på mig när jag mår sämst, den livlösa moster My. Jag vill inte att de ska trösta mig, ta hand om mig, de är för unga för att behöva ha den rollen. Men samtidigt vet jag innerst inne att det gör inte situationen lättare för dem att undvika eller gömma saker för dem. Någon som vet mycket och varit med om sådant är ingen annan än mig själv. Det gör ont för att jag vill inte visa mig men samtidigt vill jag ju heller inte hålla mig ifrån dem med obesvarade frågor. Jag vill inte att de ska behöva uppleva det jag upplevde när jag var i deras åldern. Men det gör så ont. Hur som helst, rädslan, ångest, hopplöshet och hoppfullhet alla känslor fightades, vad är rätt och vad är fel, vem bestämer vad en medmänniska ska få veta och inte veta, eller få känna och inte känna.
Jag var på väg att fly igen, för när det väl närmadre sig fick jag ritkigt ångest och ville bara gömma mig, men som sagt dem hjälpte mig och vi, "vi gör det som di Mys krafter klarar av". Ni vet, jag har alltid tänkt på andra före mig, alltid, därför ville jag verkligen inte vara till besvär och begärde det här och det där, jag är inte alls van och bara det får jag tillräcklig med ångest att handskas med. Så oavsett hur så är det bara kaos inom mig. Men som sagt, jag vet inte hur mång gånger jag har skrivit men som sagt, hur som helst, jag ska komma till själva poängen. Jag har inte kunnat åka hem, eller göra så mycket som jag brukar göra förut. Så då kompromissade dessa älskade själar och kom upp till mig och vara med mig några timmar istället. För det är det di My klarar av just nu bara, ingen övernattning eller en hel dags aktivitet som förr. Eller middagar och mingel/umgås i timmar, endast några få timmar. Men egentligen är det jobbigt att träffa människor överlag just nu. Men de dagarna det går att träffas det var så betydelsefullt och genuin att jag blev så lycklig och omhändertagen.
Jag var på väg att fly igen, för när det väl närmadre sig fick jag ritkigt ångest och ville bara gömma mig, men som sagt dem hjälpte mig och vi, "vi gör det som di Mys krafter klarar av". Ni vet, jag har alltid tänkt på andra före mig, alltid, därför ville jag verkligen inte vara till besvär och begärde det här och det där, jag är inte alls van och bara det får jag tillräcklig med ångest att handskas med. Så oavsett hur så är det bara kaos inom mig. Men som sagt, jag vet inte hur mång gånger jag har skrivit men som sagt, hur som helst, jag ska komma till själva poängen. Jag har inte kunnat åka hem, eller göra så mycket som jag brukar göra förut. Så då kompromissade dessa älskade själar och kom upp till mig och vara med mig några timmar istället. För det är det di My klarar av just nu bara, ingen övernattning eller en hel dags aktivitet som förr. Eller middagar och mingel/umgås i timmar, endast några få timmar. Men egentligen är det jobbigt att träffa människor överlag just nu. Men de dagarna det går att träffas det var så betydelsefullt och genuin att jag blev så lycklig och omhändertagen.
Detta ägdes rum ungefär 2 veckor sedan, helgen under flickornas höstlov. Min lillasyster och Nicolas tillsammans med flickorna åkte upp till mig på fredagen och var med mig. Lydia och Kenix fick sina försenade presenter och dem spelade Bean Boozled (en utav presenterna Lydia fick), jag var inte med men ush fy så äcklig spel men gud så härligt och mycket skratt det bidrog till trots allt. Så tummen upp faktiskt. Det var så härligt och höra deras skratt och fniss och bara höra dem. De har verkltgen vuxit mycket.
På söndagen kom mina föräldrar och lilla Katy upp med lite mat och även min orkidee kruka som mamma tagit hand om åt mig. De hade blommat ut så vackert. På lördagen hade dem hemma (de som kunde) gjort massa vietnameiska små rätter, bland annat banh uot, banh cuon, banh bot loc. Firade mammas födelsedag och farsdag i förskott. Jag var hyper nernös och jätte rädd, så återigen en kaos värld krigades inom mig.Tur att slut resultatet blev helt fantastiskt. Så trots kampen och utmattningen så fick jag så mycket gott och kärlek under dessa dagarna, det var värt allt. Så dem har hjälpt mig att övervinna demonerna den gången. Och jag blev helt varm i hjärtat när jag väl såg mina föräldrar, thuong nhieu!
