Go easy on yourself. Whatever you do today, let it be enough

En del har frågat mig hur är din ångest? Vad gör det med dig? Hur och vad händer när du får ångest? Min första reaktion är faktiskt, jag vill bara ge de en bitchslap, men jag har inte hjärtat att göra det. Stackarna som inte har varit där hur skall de då förstå eller veta. När man inte vet därför ställer man frågor. Jag vet att det är av goda skäl och omtänksamt. Jag försöker förklara alla de gånger jag får frågan så gott jag kan, men hur mycket eller hur många gånger jag än förklarar så förstår inte mina medmänniskorna vad jag pratar om. Även många gånger försöker de att trösta mig och försöker känna empati för mig. Men tyvärr, jag vet att ni är omtänksamma och godhjrätat, men det går inte att förstå den ångesten och smärtan jag har om ni inte är där jag är. Vilket jag är egenltigne tcksam över att ni inte förstå när jag försöker förklarar. Då betyder det att ni mår väl och inte lider. Det är också det jag hatar. Jag både är glada för er men också trött på att känna mig så ensam. Jag läser nästan bara en massa quotes , om allt, jag söker på kämpa mot depression, mot ångest, kämpa ivdare, bli starkare, allt. Jag har så svårt att sätta ord på mina känksor, därför känns det lättare när någon annan gör det åt mig. Och det sjukaste är att varje gång jag läser någon quotes (sommånga tycker är så onödiga och klychiga, vet inte ens om jag stavar rätt men ni förstår poängenn), när jag läser dem så känner jag åtminstone inte mig så ensam. Jag har hela familjen, min make, mina vänner, men ändå är det ett stort stort hål i mig som jag inte kan täcka eller helas. Ni kanske tror att jag mår sämst när Jinn inte är hemma, först just nu är Jinn på militärövning och är borta en vecka. Men sanningen är att oavsett om han är hemma eller inte, eller om någon annan är med mig eller inte, jag känner mig lika ensam och det gör ont hela tiden. INte för att ni inte anstäger er, ni är vetkligen mina änglar och hjältar, hade det inte varit på grund av er hade jag nog inte suttit här och fortdarande bloggar. Men jag kan inte häjälpa att mina känslor är så mörka och själen gör så ont jämt. Det tar tid säger alla, inklisiv mig själv, jag försöker att övertala mig så  så så så många gånger att det kommer att bli bra. Det komme ratt l´bli bra. Jag tror också att det kommer att bli bra,,,,,,nån gång.,
 
Men det går så otroligt sakta att jag vet inte om jag verklgien orkar...jag menar...jag vet inte om ni orkar. Konstigt att man kan gråta så mycjket och tårarna tar aldrig slut. Konstig. Borde finnas nån  slags ttäcling på att gråta, segern är min kan jag garantera. Nä, jag ska inte skoja om sånt. 
 
Jag hade någorlunda bättr dagar igår och förrigår, eller mest igår, jag orkade gå igenom en hel del papper och bilder, gåvor och brev jag sparat. Har sllängt ganska mycket, igen. Det jag gjorde sneaste dagarna är den typen Deja Vu, jag slänger mer och mer för varje gång. Men ändå så finns det alltid kvar så att nästa dejvavu kommer igen ni vet. Jag åt även soppa som Jinn gjorde innan han åkte hem över helgen (sen militärövning denna vecka), något för saltat för min smak som vanlig, men jag kände kärleken han hade lagt ner, det värmdes hela mig. Jag saknar honom och allihopa väldigt mycket. Idag är en jobbig dag, , nu förvirrar jag till dagarna lite grann tror jag, men igår var en bra dag men ändå inte, för mot kvällen så var det jätte jobbig och jag somnade iinte trots medicin, DET gör mig väldigt ledsen och förvirrad och vet inte vad orsaken är, vilket gör mig ännu mer skör och ensamt. Men somnade nångång tillslut, jag vet inte när, men säkert mot 3-4 tiden. Vakmar igen vid 6-7tiden och smärtan och hekla ångestpaketet fanns kvar... så jag tog vid behov mediinen. Tog en stund sen vaknade jag igen vid 10-11. Och nu är klockan 13.30 och ja gär jätte trött. Jag ska försöka läsa lite och sen sova lite till om det går. Skulle vilja gå ut lite men jag fryser så mycket och med dessa svullna ögon vill jag knappt se mig själv så idag håller jag mig inomhus inrullad i mn goa täcke tillsammans med mina kuddar och mina älsklings gossedjur. Jag skulle vilja hitta lilla Agnes och den fluffiga unicornen också. En sådan sovande Agnes ni vet. Visar er vad jag menar en annan gång. 
 
 [Throwback, me and my bike in Hoi An March/April 2017]
Go easy on yourself. Whatever you do today, let it be enough. Namaste.
 

Kommentera här: