Missluong - The diary of my life

Recidiv

My Daily Life, My untold story To get through the hardest journey we need take only one step at a time, but we must keep stepping, fighting depression, missluong, my untold story missluong Permalink1
En lugn och stilsamt höstväder idag. Igår och förr igår regnade och blåste det så mycket att man knappt vågade gå ut genom dörren. Inte för att man inte tyckte om regn och rusk, snarare jag vill inte mina paraplyer ska få stryk och sen måste köpa nya. Skämt å sido, även om jag hade massa paraply jag kan slösa bort men att gå ut genom dörren var det ändå det sista jag ville göra. Innan Jinn åkte iväg till jobbet idag satt han och bläddare igenom en del låtar som han ville förnya till sin spellista, vilket fick mig att tänka. När var det senast som jag ens lyssnade på låtar med text både asiatiska eller västerländska? Det närmaste jag minns var när jag åkte på roadtrip med flickorna och Lydia frågade många gånger vad ska vi sätta på för låt. Till svar blir det alltid, vad som helst, di My lyssnar på det du/ni vill lyssna på. Men i själva verket hade jag inga låtar jag ville lyssna. Jag kan ju inte be henne sätta på mindufullness och relaxing musik när vi ska på roadtrip. Så nu sitter jag och lyssnar på min spellista "nostlagi- egen bubbla" i spotify. När jag väl gjorde det ville jag sjunga, något som jag numera inte gör längre. Jag satt på några låtar som jag sjöng i köket, stackars grannarna. Konstigt, jag som älskade sjunga karaoke. Sist jag sjöng var på vår bröllop, en sång till min kära make. 
 
Tyvärr höll spellistan igång inte så länge, jag kunde inte rikigt koncentrera mig och skriva, nu är den tillbaka på "relaxing" spellista. Mycket skönare och stilsamt, jag föredrar numera bara denna sorten av musik när jag själv väljer musik. på tal om något helt annat, har ni hört ordet "recidiv" förut? Vänner och läsare som arbetar inom vården vet precis vad jag pratar om, men för er som inte träffat på ordet så är det ett finare ord inom sjukvården för återfall, bakslag, försämring. Jag kommer i kontakt med ordet på jobbet  allra mest vid rapportering eller rond med läkare om patienter, tex, att enligt röntgen bilden visar patienten har fått recidiv av sin cancer. Jobbiga besked man behöver ge patienten och anhöriga, men vi måste berätta, och försöker på bästa sätt hjälpa dem att bevara tiden som är kvar och livskvalitet så mycket som möjligt.

Med det vill jag berätta för er att jag denna gången är patienten som läkaren berätta för mig att jag har fått recidiv av min depression. Beklagligtvis är denna gången ännu värre än 1,5 år sedan då diagnosen ställdes. Passerad på en hel del faktorer som jag redan anade/kände till  och ytterligare saker som jag inte var beredd att möta gjorde att min tillstånd är mycket sämre. Djup depression, jag är väldigt ledsen och frustrerad över detta, ännu mer livlös än någonsin. Detta hände för drygt två dagar sedan d.v.s då jag träffade läkaren, en onsdag var det i alla fall, idag är det lördag väl? Har emellan åt tappat bort dagarna om jag ska vara ärlig. Även tider, jag är långsamare i rörelserna, trött, orkes- kraftlös och ur fokus. Jag stannar nog här för denna inlägg. Jag har lite disk som jag ska plockas ur diskmaskinen, sen behöver jag vila mig igen. Det var egentligen något mer jag tänkte skriva, men även det har jag också glömt. det dyker väl upp någon gång när jag inte tänker på det säkert. Men jag förösker kämpa på, jag tro på att det en dag kommer jag att finna glädjen igen. Men det kommer att ta sin tid, väldigt lång tid .....
 
 
[throwback Paris 2014] 
“To get through the hardest journey we need take only one step at a time, but we must keep stepping.”

Att sätta ord på känslorna

My untold story, Therapy & Mindfulness fighting depression, missluong, my nadja luong, my untold story missluong Permalink2
Vart ska jag börja? 

 
Senast jag uppdatera bloggen på sättet som jag önskar, det vill säga, glatt, lycklig och lättsam var strax innan bröllopet någon vecka om jag inte minns fel. (kollade upp i arkivet och det stämde någorlunda.) Sen har det varit en hel del om den förväntansfulla dagen och många tankar både innan och efter bröllopet, men det har varit så mycket känslor att jag har svårt att reda ut alla därmed varit väldigt svårt att sätta ord på känslorna. Både lyckliga men också sorgsna, som jag tog upp en del av dem i alla  fall efter bröllopet i tidgare inlägg. Sen har det bara blivit pannaka av det hela och fortsatte neråt. Det gick inte att kontrollera, därmed ösade det bara på med tunga och ledsna inlägg. Så idag ska jag skriva en ganska lång inlägg har jag tänkt mig. Tiden springer iväg och närmar sig stängdags, vilket gör att jag kanske måste avbryta mitt i och fortsätta senare, men då kanske det inte blir detsamma som det jag tänkt skriva här och nu. Jag försöker så gott det går. 
I skrivande stund är jag på Espresso House, största anledningen är egentligen inte att fika är godast här, deras kaffe och drinkar är goda dock, men det som lockar mig hit mest är att de har många elkontakter. Speciellt om jag ska blogga så är det här eller Kulturhuset, och att de har öppet till 20.00. (tiden går) Blackout igen, som vanligt. Jag kan citera senaste inläggen som jag sparat i utkast drygt en vecka sedan, den kanske hjälper mig på traven. Så fortsätter jag därifrån....
 
"18 sep, 23:00. Kära bloggen. Jag vill bara skriva att jag har såna dära dagarna igen. Numera när magen blivit behandlad så letar sig gifterna andra platser i kroppen att bosätta sig på. Hjärnspökarna ska vi inte tala om, inte heller aptiten. Sömnen har jag fått hyfsad ordning på som jag nämnde i senaste inlägget. Men huvudvärk tar väl hem priset, för denna gången. Verkar som att, eller som jag förstått och kommit till insikt vid det här laget är huvudvärk min depressions signatur symtom. Nästintil migränanfall titt som tätt. Jag både haft det hemma på lediga dagar men också på arbetstid. Vissa dagar hjälper alvedon (jag har en högre styrka på mina alvedon relatera till mina kraftiga menvärk och smärtor vid ägglossning), vissa dagar spelar det ingen roll. Den finns där vilket som. Därmed vet jag inte ens varför jag tar medicinerna, då menar jag nu alla mina medicniner. Är så trött på att det inte fungera. Förlåt för ännu en jobbig och dyster inlägg. men som rubriken lyder. Skrattretande att man ens ska behöva be om ursäkt för att man skriver en tråkig inlägg, att man är håglös eller att man ens finns överhuvudtaget. Så hemskt! Normer, regler, att man är så djupt inrotad i hur man måste beter sig eller vara på ett viss sätt annars duger man inte. Inte nog med det, du är otrevlig, du är en dålig vän, du är en hemskt medmännsika. Som inte finnas där för andra som de funnits  för dig. Ni anar inte hur länge jag har grubblat över om jag ens ska skriva denna snarare dessa inlägg. Eller ens publicera dem här i bloggen överlag. Så här öppet och jag vet inte exakt vilka som läser. Jag har lite kännedom men vet inte ritkigt hur ofta dessa kikar in eller vad som lockar de/er hit till min blogg överhuvudtaget. Största sannolikhet är väl nyfikenhet antar jag, och den lilla delen som verkligen bryr sig och vill följa mitt liv. Det är jag djupt tacksam för. Ni som orkar läsa vartenda ord och upprepande ord, inlägg som jag jämt klottrar om, ni är mina hjältar. Hade jag fått välja helt utifrån min kaotiska känslovärld hade nog denna bloggen enbart bestått av ord, ord djupt innersta ord från själen. Ord som såras. Något jag redan gör tycker många, men tro mig, det jag varlt att skriva/skrivit  inklusiv min diagnos så är det långt ifrån allt som finns i mina tankar. Men vem skulle orka  läsa så många jobbiga inlägg, eller ens följa en så tråkig blogg? "
 
Största anldeningen till varför inlägget ovan skrevs var att jag hade vart hemma från jobbet dagen innan och kände mig som världens lataste och mest oansavrig personal, kollega men också medmänniska. Anledningen att jag var hemma var inte att jag hade hög feber, infektion, skadat eller brutit mig någonstans heller inte att något annat som hänt mig eller hänt mina nära och kära. Jag hade inga "vettiga", snarare fysiska problem som gjorde att jag inte kunde jobba förutom en sprängande huvud och ett berg av ångest som tyngde ner mig. Som följd har jag i princip inte sett världen sen dess, tills idag. Har alltså återigen stängt in mig, hade ingen matlust heller ingen hunger, tvingade i mig lite frukost för medicinens skull. Håglös och hade ingen energi till någonting överhuvudtaget, prata eller träffa människor var mest plågsamt. Dock försökte jag vid två tillfällen men det var jätte jobbigt (min upplevelse), all minnen, smärta, känslorna och tomheten kom tillbaks. Varför är man så elak mot sig själv egentligen?! Varför ska man vara så hård mot sig själv? Felet ligger väl i att man är upplärd och uppvuxen med ett samhälle där du måste prestera dig på topp alla gånger, arbetsmoralen och principer, diciplin. Ingen vill ha lata människor som anställd. Men hur gör man om man utåt ser frisk och glad, men innombord så är det bara bitar som man försökt att tejpa ihop? Ett dold handikapp, så orättvis!

Det är ingen fara, ni behöver verkligen inte svara på den frågan. Inte för att jag inte vill höra, eller tycker att det ni säger är jobbigt, jo jobbigt är det, avskyvärt om jag få vara ärlig. MEN jag vet att det är av god tanke och ni vill mig väl. Det är nog det jag vill komma fram till också. Det jag vill förmedla idag är att jag uppskattar all kärlek jag fått och allt ni gjort, gett och ni till och med fortfarande försöker fortsätter att ge och göra för mig. MEN.... tyvärr så måste jag bara få säga att, ibland vill man så väl att det kan bli fel. Jag själv har varit i er sits... där jag vill så väl och är väldigt på. Men det beror också på vilken stadie personen är inne i. Jag menar inte att jag kan allt nu efter diagnosen är ställd för mig och den ena och det andra. Jag är inte expert, ingen helgon, MEN jag har läst på ganska mycket, alldeles för mycket ibland att jag till och med bara vill spy över allt jag läst (mitt sätt att utrycka något jag är så less på). Om vi går tillbaka till huvudpersonen i denna bloggen, vilket är jag, så har det nu gått drygt lite mer än ett och halvt år sen som diagnosen ställdes. Tog mig nästan 4-5 månader innan jag kunde accpetera att jag är sjuk,...(här fick jag avbryta igår onsdag 27/9, så idag fortsätter jag skriva härifrån).....
 
 

Torsdag 28 sep kl. 19.20
...Tog mig nästan 4-5 månader innan jag kunde accpetera att jag är sjuk. Medicinen provades i snigelfart och var långtidssjukskriven från maj- oktober. I början av november provade jag jobba 25% (arbetsträna). Med kombinationen av samtalsterapi, rehabilitering, medicinering och regelbunden kontakt med avdelningeschef och läkare har jag kunnat succesivt ökat upp mina procenter och sakta men säkert kunnat vara en någorlunda människa igen. Tyvärr har jag inte kunnat gå upp i tjänst mer än 70%, det ska jag inte alls begklaga över, men ni vet, typiskt mig som ursäktar sig för att man inte jobbar 100% som man borde. Det är sjukt att jag fortfarande har den tankeställningen, att så länge jag inte jobbar som jag gjort tidigare så är jag inte värt någonting, ingen duktig tjej. Ni förstår att jag är själv så medveten om hur dumt detta låter och att jag självklart vet bättre än såhär. Jag vet ju att jag inte är en lat och ansvarslös som personal, utan jag är ambitiös och kompetent, en mogen och genuin kvinna som jag ska på alla sätt och vis vara så stolt över mig själv. Jag är stolt, jag är tacksam för all kunskap jag lärt mig och all erfarenheter jag fått med längs åren. Men, ett stort MEN, det är också det här jag vill skriva och dela med till er, igen. För de där hjärnspökarna som hälsar på titt som tätt, de kan jag sparka bort när jag har bra dagar för den kloka, vuxna My med självförtroende, hon vet så väl att hon och de har inget med varandra att göra. MEN, den lilla My som är osäker och har dålig självkänsla, hon blev aldrig sedd för den hon är, detta är något hon har upplevt och känt sens barnsben (tyvärr!). Det är så inrotad i henne att den lila My tar över när hjärnspökarna träder fram.
 
När ni säger till mig att jag inte ska tänka så mycket, försök att släppa det, försök att se på det ljusa perspektivet, du förtjänar bättre, du tänker för mycket, du är så känslig, du måste äta något, du få föröska mer, du bör motionera mer osv osv. Ni förstår?! Det är jobbigt för att allt ni säger och försöker övertyga mig för mitt eget bästa, tyvärr så har även jag själv försökt med mig själv. Till och med redan försökt så så så så många gånger och ändå så förstår inte folket omkring en att det är inte JAG som tänker mycket. JAG kan inte styra när hjärnspökarna träder fram. Jag vill ha tillbaka min matlust, glädjen och energin! Men... Jag vill slå sönder de där spökcellerna, jag hade gjort vad som helst för att få väck dem. Då förstår ni nog också att om jag dödar dem, så finns det inte så mycket kvar av mig för min egen del heller. Jag har inte varit öppen och skrivit just om den sammanhangen och jag vill inte ta upp det här heller. Men jag tror att ni (som förstår min sjukdom/diagnos någorlunda förstår vad jag försöker syfta på), och idag är jag inte där, tack och lov. Men .........ja, vi ska inte gå in på det ju. Förlåt, vi går tillbaka till det jag egentligen vill säga istället. 
 
Ni anar inte varför det tar sån tid att skriva eller för mig överlag att skriva eller berätta något. Innan jag säger något eller skriver något så jobbar min hjärna i högvarv, konstant. HUr ska jag skriva/prata för att inte såra någon, eller att någon/några känner sig träffad, eller att någon/några kanske missförstår det jag försöker förmedla, eller lät jag för elak nu, eller verkar jag arg eller otrevligt nu, eller är jag otrydligt när jag skriver/pratar så, eller hur ska jag säga det jag vill säga utan att någon/några ska känna sig kränkta eller ledsna... ja fortsätter jag så kan det bli oändligt. Många gånger utesluter jag det helt för att jag vet den andre kommer bara bli ledsen, så jag bär sorgen själv istället. Ni förstår, jag analyserar allt, jag bryr mig för mycket om allt och alla. Högsensitiv begåvad har ni kanske hört talas om? Egentligen tror jag att jag har skrivit allt detta som jag skriver nu tidigare men i olika delar istället under kategori "My untold story". Idag ville jag bara dra en sammanfattning så att ni som inte läst mina tidigare inlägg få en grund till varför jag är den jag är idag. 
 
Egentligen har jag varit sjuk sens maj förra året och det är först nu som jag faktsikt, på riktigt behandlar min depression och ångestattackerna. Även jag numera inte längre gå på samtalsterapi så har jag lärt mig och fått mycket hjälp därifrån och kunnat använda det i praktiken och vardagen. Det enda som jag inte ritkigt tillåtit mig att ha är, min egentid. Bokstavligen alltså. Egentid där jag inte får skuldkänslor för att jag inte finnas till hands för vänner/familjen när de behöver mig. Jag har tagit till mig all tips och råd att varva ner, säga mer nej, och försöker med alla knep för att komma ur en depression. Jag gör det, men inte fullt ut tydligen. Tittar man tillbaka i mina almanackor och hur de senaste åren, om vi bara ta detta och förra året. Jag säger och tycker att jag har tagit det lungt, jag har tagti det lungt från jobbet med tanke på sjukskriningen osv.  Minskat ner sociala medier och många vänkretsar, även en hel del relationer också. Vilket jag tycker är jätte tråkig, för jag tycker om alla på många olika sätt, och de tillför både glädje och sorg för mig och i mitt liv, men mest sorg tyvärr. Men nu idag när jag kollade igenom almanckorna igen, det var ju omöjligt att ta det lungt i min hektiska värld. Jag ska inte rabbla upp allt här men brölllop i mängder, förlovningar, middagar och träffar, ni förstår. Det är ju inte klokt. Givetvis ska man leva också fastän man är sjuk, det är ju en vitkig bit i rehabiliteringen. Men det var alldeles för många saker jag hade bokat in förutom de stora grejerna. Självklar är det svårt för mig att bearbeta allting och landa och alla dessa krav jag ställer på mig själv ska vi inte ens prata om. (Fortsätter jag på detta vis kommer jag aldrig att kunna avsluta detta inlägg.)

Jag vill bara säga att, jag förstår att ni alla försökt er bästa och finnas där för mig, förstå mig, hjälpt mig, stöttat mig, men det är nu dags att jag själv måste ta den stora steget. Med det innebär att jag måste ta det lungt på ritkigt. Jag flyr inte från omvärlden, men jag måste bara andas ut, och landar, på ritkigt denna gången, på egen hand. Jag ska inte påskynda med nedtrappningen av medicin, jag ska inte skynda på kapiteln om föräldraskap och barn, jag måste lägga den på hyllan. Det måste bli ett lungt period för mig. Jag har ännu inte landat sens mitt eget bröllop och sen sorgen att inte kunna skaffa barn som jag tänkt mig på grund av medicinen, min tillstånd och omständigheterna. det är en kamp och sorg som jag fått kämpa. Utöver det har det tyvärr ännu en gång skurit upp gamla sår igen bland mina sociala relationer. Det gör oerhört ont, och jag menar inte att jag har alltid varit ängeln i alla sammanhang, och jag vet att ingen av oss menade något illa av det som hänt, snarare velat så väl och varit mån om varandra att det blev fel istället. Men det är egentligen inte det som gör mest ont, den smärta jag upplever är att trots den tiden som gått och så mycket som jag berättat och försökt att förmedla via samtal och här i bloggen, så måste jag bara inse att, det krävs mer från den andre för att förstå min värld. Det hjälper inte att jag matar in information till er, ni måste själv är villig och läsa på, vilket betyder att jag måste ta er tid ifrån er. Och det skulle jag inte tillåta heller, att någon vill hjälpa mig men istället mår dålig för denne personen inte hinner med sitt eget liv. För den depressionen jag har är inte den periodvis en del kan få, eller ni kan få eller ha haft. Vi pratar om ett långt varigt dold depression som bör ha upptäckt sens jag var barn. Men av någon anledning har den här lilla My klarat sig och överlevt alla faror och sorger, i ensamhet. Jag har lyckats ta på mig en mask och skyddsmantel alla år till jag blev äldre och förstod att det är nog något som saknas hos mig , större delen av mig är så tom men jag kunde fortfarande inte sätta ord på vad det är. Därmed min ångest och mina attacker träder fram, till och från, men jag överlvede igen via masken och skyddsmantel som jag hade när jag var liten. Jag hoppas verkligen ni som läser inte missförstår mitt syfte eller tar illa upp (ni ser, nu är jag så igen?!?!?!). Jag måste bara sluta ha för höga förväntningar, och acceptera att "depression" går inte ihop med alla och det är inget varken jag eller ni kan göra något åt. No hard feelings, jag försöker nu framöver att bara koncentrera på mig och min självkänsla och värnar de relationer som är betydelsefulla för mig. Relationer som inte ställer några krav på mig däremot gynnar mig styrka, tillit, trygghet men främst förståelse för den jag är. Egoistiskt, jag vet, men det är nog så jag få leva temporär, undertiden får folk/bekant/kollegor/vänner/familjen tycka och säga som de vill.  Ytterligare någon/några kanske till och med bryter bandet med mig eller vice versa, vem vet men den förlusten få jag ta helt enkelt. 

Slutligen vill jag bara säga att jag kommer att vara mycket mer öppet om min hälsa och rehabiliteringen framöver. Här i bloggen har jag kunnat och det är så tryggt, det har hjälpt mig mycket. Jag har också nu, igår då, börjat att skriva dagböcker  för hand igen. Men syftet i dags läge är enbart för att få ordning på mina känslor varje dag. Inte bara när det är som mest plågsamt utan allt, varje dag skriver jag hur jag mår. Jag kommer inte att tveka ifall jag är behov av att öka på styrkan på medicnen exempelvis. Sen blir det också lite mer öppen i instagram, vilket jag velat göra för längesedan, men ej vågat. Just för att bli kritiserad för att man lider av psykisk ohälsa. Även delvis för att jag har inte hjärta att göra en viss grupp ledsna när de få reda på hur jag egentligen mår. De små änglarna vill jag skydda men jag tror samtidigt att det är trots allt bättre om dem känner till, då är det lättare att ha förståelse för mig i nuläge.  Jag har länken på instagram men jag vet inte vilka av dem klickar in och läser min blogg. Här i bloggen har jag ett litet hum på vilka som läser, och det är ingen stor skara, därmed har det varit skönt att skriva av mig här. Även om ni inte orkar läsa allt men ni kikar ändå in och hänger med på min resa. Jag har alltid haft lättare att uttrycka mig med ord, därmed alla dessa noveller till inlägg. Jag skriver så mycket känslomässigt, att många gånger är det egentligen bara massa flum större delen av det jag skrivit. För någon annan är det kanske så, men för mig är det betydelsefullt att kunna få sätta ord på känslorna. Jag har haft så mycket skuld och skam över mina känslor i så många år, nu är det dags att älska mig själv för den jag är.
 
 Jag är ingen galning som är överdrivit känslosamt vars liv är komplicerad och  ha svårt att göra med på alla sätt och vis, dessutom instabilt och psykisk sjuk. 
 
Man vet inte om man ska skratta eller gråta?! Men tyvärr så det den bilden en del få fram när de hör att man går på antidepressiva medicin. Hur som helst. Ni som vet vem jag är och vill fortsätta hänga med mig, då är det bara att fortsätta. För er som inte klickat in hit senaste tiden eller överhuvudtaget och har totalt missat att jag behandlas för depression och ångest, kan ni om ni vill och orka läsa i kategorin "My untold story", då behöver ni läsa baklänges så ni hänger med från början tills nu. För övrigt vill jag kunna parallellt med detta blogga om min vardag som jag gjort tidigare och kommer troligtvis via instagram hänvisa mer om när jag skrivr nya inlägg osv. Ni få ursäkta mig om jag spammar instagram eller andra sociala medier om min blogg. Avslutningsvis vill jag också förtydliga att syftet att vara så öppet med det här eller gör det till så "stor grej" är inte att jag sträver efter läsare eller likes, framförallt inte uppmärksamhet. Det är det sista jag vill, MEN för att bli frisk behöver jag prata om att jag är sjuk, främst vara sann mot mig själv och inte döljer för folk hur jag mår. i hopp av att  jag inte ska behöva förklara mig för folk eller ursäkta mig när jag mår dålig. Röda tråden i detta är att jag vill bli sedd och att ni ha förståelae för de känslorna jag har och den personen jag är. Återigen, tusen tack för ni orkar läsa, ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Tack!  
 
 
 

That has always been my blessing and my curse

Missluong, My untold story, Therapy & Mindfulness, Thoughts & Words my untold story missluong Permalink0

[ Throwback Paris 2014 ]

✨I was born with a soul that is way too sensitive for this cold and ugly world, I have always felt things deeply and differently than most people. That has always been my blessing and my curse. ✨🦄💎🥀💖✨ #reggienulan #deepquotes #miissluong #paris #france

Till top