Missluong - The diary of my life

Att sätta ord på känslorna

My untold story, Therapy & Mindfulness fighting depression, missluong, my nadja luong, my untold story missluong Permalink2
Vart ska jag börja? 

 
Senast jag uppdatera bloggen på sättet som jag önskar, det vill säga, glatt, lycklig och lättsam var strax innan bröllopet någon vecka om jag inte minns fel. (kollade upp i arkivet och det stämde någorlunda.) Sen har det varit en hel del om den förväntansfulla dagen och många tankar både innan och efter bröllopet, men det har varit så mycket känslor att jag har svårt att reda ut alla därmed varit väldigt svårt att sätta ord på känslorna. Både lyckliga men också sorgsna, som jag tog upp en del av dem i alla  fall efter bröllopet i tidgare inlägg. Sen har det bara blivit pannaka av det hela och fortsatte neråt. Det gick inte att kontrollera, därmed ösade det bara på med tunga och ledsna inlägg. Så idag ska jag skriva en ganska lång inlägg har jag tänkt mig. Tiden springer iväg och närmar sig stängdags, vilket gör att jag kanske måste avbryta mitt i och fortsätta senare, men då kanske det inte blir detsamma som det jag tänkt skriva här och nu. Jag försöker så gott det går. 
I skrivande stund är jag på Espresso House, största anledningen är egentligen inte att fika är godast här, deras kaffe och drinkar är goda dock, men det som lockar mig hit mest är att de har många elkontakter. Speciellt om jag ska blogga så är det här eller Kulturhuset, och att de har öppet till 20.00. (tiden går) Blackout igen, som vanligt. Jag kan citera senaste inläggen som jag sparat i utkast drygt en vecka sedan, den kanske hjälper mig på traven. Så fortsätter jag därifrån....
 
"18 sep, 23:00. Kära bloggen. Jag vill bara skriva att jag har såna dära dagarna igen. Numera när magen blivit behandlad så letar sig gifterna andra platser i kroppen att bosätta sig på. Hjärnspökarna ska vi inte tala om, inte heller aptiten. Sömnen har jag fått hyfsad ordning på som jag nämnde i senaste inlägget. Men huvudvärk tar väl hem priset, för denna gången. Verkar som att, eller som jag förstått och kommit till insikt vid det här laget är huvudvärk min depressions signatur symtom. Nästintil migränanfall titt som tätt. Jag både haft det hemma på lediga dagar men också på arbetstid. Vissa dagar hjälper alvedon (jag har en högre styrka på mina alvedon relatera till mina kraftiga menvärk och smärtor vid ägglossning), vissa dagar spelar det ingen roll. Den finns där vilket som. Därmed vet jag inte ens varför jag tar medicinerna, då menar jag nu alla mina medicniner. Är så trött på att det inte fungera. Förlåt för ännu en jobbig och dyster inlägg. men som rubriken lyder. Skrattretande att man ens ska behöva be om ursäkt för att man skriver en tråkig inlägg, att man är håglös eller att man ens finns överhuvudtaget. Så hemskt! Normer, regler, att man är så djupt inrotad i hur man måste beter sig eller vara på ett viss sätt annars duger man inte. Inte nog med det, du är otrevlig, du är en dålig vän, du är en hemskt medmännsika. Som inte finnas där för andra som de funnits  för dig. Ni anar inte hur länge jag har grubblat över om jag ens ska skriva denna snarare dessa inlägg. Eller ens publicera dem här i bloggen överlag. Så här öppet och jag vet inte exakt vilka som läser. Jag har lite kännedom men vet inte ritkigt hur ofta dessa kikar in eller vad som lockar de/er hit till min blogg överhuvudtaget. Största sannolikhet är väl nyfikenhet antar jag, och den lilla delen som verkligen bryr sig och vill följa mitt liv. Det är jag djupt tacksam för. Ni som orkar läsa vartenda ord och upprepande ord, inlägg som jag jämt klottrar om, ni är mina hjältar. Hade jag fått välja helt utifrån min kaotiska känslovärld hade nog denna bloggen enbart bestått av ord, ord djupt innersta ord från själen. Ord som såras. Något jag redan gör tycker många, men tro mig, det jag varlt att skriva/skrivit  inklusiv min diagnos så är det långt ifrån allt som finns i mina tankar. Men vem skulle orka  läsa så många jobbiga inlägg, eller ens följa en så tråkig blogg? "
 
Största anldeningen till varför inlägget ovan skrevs var att jag hade vart hemma från jobbet dagen innan och kände mig som världens lataste och mest oansavrig personal, kollega men också medmänniska. Anledningen att jag var hemma var inte att jag hade hög feber, infektion, skadat eller brutit mig någonstans heller inte att något annat som hänt mig eller hänt mina nära och kära. Jag hade inga "vettiga", snarare fysiska problem som gjorde att jag inte kunde jobba förutom en sprängande huvud och ett berg av ångest som tyngde ner mig. Som följd har jag i princip inte sett världen sen dess, tills idag. Har alltså återigen stängt in mig, hade ingen matlust heller ingen hunger, tvingade i mig lite frukost för medicinens skull. Håglös och hade ingen energi till någonting överhuvudtaget, prata eller träffa människor var mest plågsamt. Dock försökte jag vid två tillfällen men det var jätte jobbigt (min upplevelse), all minnen, smärta, känslorna och tomheten kom tillbaks. Varför är man så elak mot sig själv egentligen?! Varför ska man vara så hård mot sig själv? Felet ligger väl i att man är upplärd och uppvuxen med ett samhälle där du måste prestera dig på topp alla gånger, arbetsmoralen och principer, diciplin. Ingen vill ha lata människor som anställd. Men hur gör man om man utåt ser frisk och glad, men innombord så är det bara bitar som man försökt att tejpa ihop? Ett dold handikapp, så orättvis!

Det är ingen fara, ni behöver verkligen inte svara på den frågan. Inte för att jag inte vill höra, eller tycker att det ni säger är jobbigt, jo jobbigt är det, avskyvärt om jag få vara ärlig. MEN jag vet att det är av god tanke och ni vill mig väl. Det är nog det jag vill komma fram till också. Det jag vill förmedla idag är att jag uppskattar all kärlek jag fått och allt ni gjort, gett och ni till och med fortfarande försöker fortsätter att ge och göra för mig. MEN.... tyvärr så måste jag bara få säga att, ibland vill man så väl att det kan bli fel. Jag själv har varit i er sits... där jag vill så väl och är väldigt på. Men det beror också på vilken stadie personen är inne i. Jag menar inte att jag kan allt nu efter diagnosen är ställd för mig och den ena och det andra. Jag är inte expert, ingen helgon, MEN jag har läst på ganska mycket, alldeles för mycket ibland att jag till och med bara vill spy över allt jag läst (mitt sätt att utrycka något jag är så less på). Om vi går tillbaka till huvudpersonen i denna bloggen, vilket är jag, så har det nu gått drygt lite mer än ett och halvt år sen som diagnosen ställdes. Tog mig nästan 4-5 månader innan jag kunde accpetera att jag är sjuk,...(här fick jag avbryta igår onsdag 27/9, så idag fortsätter jag skriva härifrån).....
 
 

Torsdag 28 sep kl. 19.20
...Tog mig nästan 4-5 månader innan jag kunde accpetera att jag är sjuk. Medicinen provades i snigelfart och var långtidssjukskriven från maj- oktober. I början av november provade jag jobba 25% (arbetsträna). Med kombinationen av samtalsterapi, rehabilitering, medicinering och regelbunden kontakt med avdelningeschef och läkare har jag kunnat succesivt ökat upp mina procenter och sakta men säkert kunnat vara en någorlunda människa igen. Tyvärr har jag inte kunnat gå upp i tjänst mer än 70%, det ska jag inte alls begklaga över, men ni vet, typiskt mig som ursäktar sig för att man inte jobbar 100% som man borde. Det är sjukt att jag fortfarande har den tankeställningen, att så länge jag inte jobbar som jag gjort tidigare så är jag inte värt någonting, ingen duktig tjej. Ni förstår att jag är själv så medveten om hur dumt detta låter och att jag självklart vet bättre än såhär. Jag vet ju att jag inte är en lat och ansvarslös som personal, utan jag är ambitiös och kompetent, en mogen och genuin kvinna som jag ska på alla sätt och vis vara så stolt över mig själv. Jag är stolt, jag är tacksam för all kunskap jag lärt mig och all erfarenheter jag fått med längs åren. Men, ett stort MEN, det är också det här jag vill skriva och dela med till er, igen. För de där hjärnspökarna som hälsar på titt som tätt, de kan jag sparka bort när jag har bra dagar för den kloka, vuxna My med självförtroende, hon vet så väl att hon och de har inget med varandra att göra. MEN, den lilla My som är osäker och har dålig självkänsla, hon blev aldrig sedd för den hon är, detta är något hon har upplevt och känt sens barnsben (tyvärr!). Det är så inrotad i henne att den lila My tar över när hjärnspökarna träder fram.
 
När ni säger till mig att jag inte ska tänka så mycket, försök att släppa det, försök att se på det ljusa perspektivet, du förtjänar bättre, du tänker för mycket, du är så känslig, du måste äta något, du få föröska mer, du bör motionera mer osv osv. Ni förstår?! Det är jobbigt för att allt ni säger och försöker övertyga mig för mitt eget bästa, tyvärr så har även jag själv försökt med mig själv. Till och med redan försökt så så så så många gånger och ändå så förstår inte folket omkring en att det är inte JAG som tänker mycket. JAG kan inte styra när hjärnspökarna träder fram. Jag vill ha tillbaka min matlust, glädjen och energin! Men... Jag vill slå sönder de där spökcellerna, jag hade gjort vad som helst för att få väck dem. Då förstår ni nog också att om jag dödar dem, så finns det inte så mycket kvar av mig för min egen del heller. Jag har inte varit öppen och skrivit just om den sammanhangen och jag vill inte ta upp det här heller. Men jag tror att ni (som förstår min sjukdom/diagnos någorlunda förstår vad jag försöker syfta på), och idag är jag inte där, tack och lov. Men .........ja, vi ska inte gå in på det ju. Förlåt, vi går tillbaka till det jag egentligen vill säga istället. 
 
Ni anar inte varför det tar sån tid att skriva eller för mig överlag att skriva eller berätta något. Innan jag säger något eller skriver något så jobbar min hjärna i högvarv, konstant. HUr ska jag skriva/prata för att inte såra någon, eller att någon/några känner sig träffad, eller att någon/några kanske missförstår det jag försöker förmedla, eller lät jag för elak nu, eller verkar jag arg eller otrevligt nu, eller är jag otrydligt när jag skriver/pratar så, eller hur ska jag säga det jag vill säga utan att någon/några ska känna sig kränkta eller ledsna... ja fortsätter jag så kan det bli oändligt. Många gånger utesluter jag det helt för att jag vet den andre kommer bara bli ledsen, så jag bär sorgen själv istället. Ni förstår, jag analyserar allt, jag bryr mig för mycket om allt och alla. Högsensitiv begåvad har ni kanske hört talas om? Egentligen tror jag att jag har skrivit allt detta som jag skriver nu tidigare men i olika delar istället under kategori "My untold story". Idag ville jag bara dra en sammanfattning så att ni som inte läst mina tidigare inlägg få en grund till varför jag är den jag är idag. 
 
Egentligen har jag varit sjuk sens maj förra året och det är först nu som jag faktsikt, på riktigt behandlar min depression och ångestattackerna. Även jag numera inte längre gå på samtalsterapi så har jag lärt mig och fått mycket hjälp därifrån och kunnat använda det i praktiken och vardagen. Det enda som jag inte ritkigt tillåtit mig att ha är, min egentid. Bokstavligen alltså. Egentid där jag inte får skuldkänslor för att jag inte finnas till hands för vänner/familjen när de behöver mig. Jag har tagit till mig all tips och råd att varva ner, säga mer nej, och försöker med alla knep för att komma ur en depression. Jag gör det, men inte fullt ut tydligen. Tittar man tillbaka i mina almanackor och hur de senaste åren, om vi bara ta detta och förra året. Jag säger och tycker att jag har tagit det lungt, jag har tagti det lungt från jobbet med tanke på sjukskriningen osv.  Minskat ner sociala medier och många vänkretsar, även en hel del relationer också. Vilket jag tycker är jätte tråkig, för jag tycker om alla på många olika sätt, och de tillför både glädje och sorg för mig och i mitt liv, men mest sorg tyvärr. Men nu idag när jag kollade igenom almanckorna igen, det var ju omöjligt att ta det lungt i min hektiska värld. Jag ska inte rabbla upp allt här men brölllop i mängder, förlovningar, middagar och träffar, ni förstår. Det är ju inte klokt. Givetvis ska man leva också fastän man är sjuk, det är ju en vitkig bit i rehabiliteringen. Men det var alldeles för många saker jag hade bokat in förutom de stora grejerna. Självklar är det svårt för mig att bearbeta allting och landa och alla dessa krav jag ställer på mig själv ska vi inte ens prata om. (Fortsätter jag på detta vis kommer jag aldrig att kunna avsluta detta inlägg.)

Jag vill bara säga att, jag förstår att ni alla försökt er bästa och finnas där för mig, förstå mig, hjälpt mig, stöttat mig, men det är nu dags att jag själv måste ta den stora steget. Med det innebär att jag måste ta det lungt på ritkigt. Jag flyr inte från omvärlden, men jag måste bara andas ut, och landar, på ritkigt denna gången, på egen hand. Jag ska inte påskynda med nedtrappningen av medicin, jag ska inte skynda på kapiteln om föräldraskap och barn, jag måste lägga den på hyllan. Det måste bli ett lungt period för mig. Jag har ännu inte landat sens mitt eget bröllop och sen sorgen att inte kunna skaffa barn som jag tänkt mig på grund av medicinen, min tillstånd och omständigheterna. det är en kamp och sorg som jag fått kämpa. Utöver det har det tyvärr ännu en gång skurit upp gamla sår igen bland mina sociala relationer. Det gör oerhört ont, och jag menar inte att jag har alltid varit ängeln i alla sammanhang, och jag vet att ingen av oss menade något illa av det som hänt, snarare velat så väl och varit mån om varandra att det blev fel istället. Men det är egentligen inte det som gör mest ont, den smärta jag upplever är att trots den tiden som gått och så mycket som jag berättat och försökt att förmedla via samtal och här i bloggen, så måste jag bara inse att, det krävs mer från den andre för att förstå min värld. Det hjälper inte att jag matar in information till er, ni måste själv är villig och läsa på, vilket betyder att jag måste ta er tid ifrån er. Och det skulle jag inte tillåta heller, att någon vill hjälpa mig men istället mår dålig för denne personen inte hinner med sitt eget liv. För den depressionen jag har är inte den periodvis en del kan få, eller ni kan få eller ha haft. Vi pratar om ett långt varigt dold depression som bör ha upptäckt sens jag var barn. Men av någon anledning har den här lilla My klarat sig och överlevt alla faror och sorger, i ensamhet. Jag har lyckats ta på mig en mask och skyddsmantel alla år till jag blev äldre och förstod att det är nog något som saknas hos mig , större delen av mig är så tom men jag kunde fortfarande inte sätta ord på vad det är. Därmed min ångest och mina attacker träder fram, till och från, men jag överlvede igen via masken och skyddsmantel som jag hade när jag var liten. Jag hoppas verkligen ni som läser inte missförstår mitt syfte eller tar illa upp (ni ser, nu är jag så igen?!?!?!). Jag måste bara sluta ha för höga förväntningar, och acceptera att "depression" går inte ihop med alla och det är inget varken jag eller ni kan göra något åt. No hard feelings, jag försöker nu framöver att bara koncentrera på mig och min självkänsla och värnar de relationer som är betydelsefulla för mig. Relationer som inte ställer några krav på mig däremot gynnar mig styrka, tillit, trygghet men främst förståelse för den jag är. Egoistiskt, jag vet, men det är nog så jag få leva temporär, undertiden får folk/bekant/kollegor/vänner/familjen tycka och säga som de vill.  Ytterligare någon/några kanske till och med bryter bandet med mig eller vice versa, vem vet men den förlusten få jag ta helt enkelt. 

Slutligen vill jag bara säga att jag kommer att vara mycket mer öppet om min hälsa och rehabiliteringen framöver. Här i bloggen har jag kunnat och det är så tryggt, det har hjälpt mig mycket. Jag har också nu, igår då, börjat att skriva dagböcker  för hand igen. Men syftet i dags läge är enbart för att få ordning på mina känslor varje dag. Inte bara när det är som mest plågsamt utan allt, varje dag skriver jag hur jag mår. Jag kommer inte att tveka ifall jag är behov av att öka på styrkan på medicnen exempelvis. Sen blir det också lite mer öppen i instagram, vilket jag velat göra för längesedan, men ej vågat. Just för att bli kritiserad för att man lider av psykisk ohälsa. Även delvis för att jag har inte hjärta att göra en viss grupp ledsna när de få reda på hur jag egentligen mår. De små änglarna vill jag skydda men jag tror samtidigt att det är trots allt bättre om dem känner till, då är det lättare att ha förståelse för mig i nuläge.  Jag har länken på instagram men jag vet inte vilka av dem klickar in och läser min blogg. Här i bloggen har jag ett litet hum på vilka som läser, och det är ingen stor skara, därmed har det varit skönt att skriva av mig här. Även om ni inte orkar läsa allt men ni kikar ändå in och hänger med på min resa. Jag har alltid haft lättare att uttrycka mig med ord, därmed alla dessa noveller till inlägg. Jag skriver så mycket känslomässigt, att många gånger är det egentligen bara massa flum större delen av det jag skrivit. För någon annan är det kanske så, men för mig är det betydelsefullt att kunna få sätta ord på känslorna. Jag har haft så mycket skuld och skam över mina känslor i så många år, nu är det dags att älska mig själv för den jag är.
 
 Jag är ingen galning som är överdrivit känslosamt vars liv är komplicerad och  ha svårt att göra med på alla sätt och vis, dessutom instabilt och psykisk sjuk. 
 
Man vet inte om man ska skratta eller gråta?! Men tyvärr så det den bilden en del få fram när de hör att man går på antidepressiva medicin. Hur som helst. Ni som vet vem jag är och vill fortsätta hänga med mig, då är det bara att fortsätta. För er som inte klickat in hit senaste tiden eller överhuvudtaget och har totalt missat att jag behandlas för depression och ångest, kan ni om ni vill och orka läsa i kategorin "My untold story", då behöver ni läsa baklänges så ni hänger med från början tills nu. För övrigt vill jag kunna parallellt med detta blogga om min vardag som jag gjort tidigare och kommer troligtvis via instagram hänvisa mer om när jag skrivr nya inlägg osv. Ni få ursäkta mig om jag spammar instagram eller andra sociala medier om min blogg. Avslutningsvis vill jag också förtydliga att syftet att vara så öppet med det här eller gör det till så "stor grej" är inte att jag sträver efter läsare eller likes, framförallt inte uppmärksamhet. Det är det sista jag vill, MEN för att bli frisk behöver jag prata om att jag är sjuk, främst vara sann mot mig själv och inte döljer för folk hur jag mår. i hopp av att  jag inte ska behöva förklara mig för folk eller ursäkta mig när jag mår dålig. Röda tråden i detta är att jag vill bli sedd och att ni ha förståelae för de känslorna jag har och den personen jag är. Återigen, tusen tack för ni orkar läsa, ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Tack!  
 
 
 

That has always been my blessing and my curse

Missluong, My untold story, Therapy & Mindfulness, Thoughts & Words my untold story missluong Permalink0

[ Throwback Paris 2014 ]

✨I was born with a soul that is way too sensitive for this cold and ugly world, I have always felt things deeply and differently than most people. That has always been my blessing and my curse. ✨🦄💎🥀💖✨ #reggienulan #deepquotes #miissluong #paris #france

words

My untold story, Therapy & Mindfulness anxiety, mental illness, missluong, missluong.blogg.se, my untold story missluong, the untold story Permalink1
Kära bloggen. Idag kommer jag att skriva ganska mycket tråkigheter och glädjelös inlägg. Ni som har ont av att andra (jag) är negativt eller dyster så kan ni ju sluta läsa redan här och gör någonting annat istället. Men väljer ni att ändå följer med mig och vill veta hur jag har det efter bröllopet och semestern så är ni mer än välkommna. I skrivande stund är jag ute i balkongen. Äntligen har vi fått till det någorlunda lite mer hemtrevligt att man åtminstone kan sitta här och hänga. Runt om mig är det en massa kuddar och filtar. Jag har tänt de ljus jag har (här ute). Egentligen är det lite sorgligt för jag älskar att tända ljus som ni alla redan vet, men å andra sidan, då betyder det att vädret har blivit kallare att man vill tända ljus för mysstunder. Hösten smyger sig fram, då var sommaren över redan. För tillfället regnar det också. För mig är det mysigt. Medan andra har så ont av det. Jag har kollegor och vänner som mår bäst när de är ute i solen. Jag älskar stranden och solen också. Men är nog mest bekvämt när det är detta väder faktiskt. Konstig jag är. Kanske beror det mest på att när det är sol och varmt, är det så mycket folk ute och jag har ju förstått vid det här laget att jag är introvert som person, därav inte alltid orkar med så mkt folk eller mycket runt omkring. Inget som syns här och nu men om kvällarna eller dagar senare, ja det är då det smäller av orkeslös och huvudvärk. Återkommer mer med just de begreppen och sammanhanget en anan gång. 

Idag är jag väldigt känsloladdad eller hur man nu säger det. Många ledsna tårar men mest att jag saknar mina nära och kära. Men ändå så är jag så trött och utmattad att jag egentligen inte orkar träffa någon, inklusiv mina käraste. Men det betyder inte att jag inte älskar dem. Det är det som är så underligt med mig. Jag har ingen ork att göra större saker men jag saknar dem väldigt mycket. Så jag vet inte ritkigt hur man ska förhålla sig till mig, ena stunden vill jag ta vara på tiden och vara mycket med dem jag tycker om. Men samtidigt så har jag inga krafter till att göra något. Jag behöver bara lugn och ro. instängd, isolerad skulle många av er tyda detta. Men ni förstår nog inte , förmodligen aldrig förstå den tröttheten jag har, burit på mig. Oavsett hur mycket jag än vilat mig så är jag aldrig utvilad. Det är alltid nya hinder, det är liksom, man äntligen äntligen fått upp ogräsen, men sen tittar man upp så är det en till och en till och en till. Det tar liksom aldrig slut. Och tar man en paus så har ogräset hunnit växa dubbelt så mycket, och då tar det dubbelt så mycket energi från en för att ens få bort det första. jag vet inte hur jag ska förklara. Jag är bara så orkeslös, håglös och trött att jag inte orkar med någonting. 
 
Jag var lite dum som tog ut så mycket positivitet i förskott efter bröllopet. Jag mådde så bra och jag sov gott, jag kände mig inte så trött, jag åt relativt bra. Jag var på vänners bröllop, jag började jobba, jag åkte å raodtrip med mina syskonbarn. Allting var så bra, men jag lurade bara mig själv. Varningsignalerna kom men jag ignorerade dem. Dum som jag var. Samtidigt som jag försöker trappa ner medicinerna så trappa jag upp jobbet också, kan man vara dummare? Inte nog med det, mitt i allt detta så är jag full laddad med massor av känslor. Både lycka men också sorg, känslor och tankar som jag behövde bearbeta och framförallt landa. Jag behövde landa. Vad tänker jag med egetnligen? Jag ville så mycket att jag ett ögonblick glömde bort ångesten och depressionen. Jag blundade för dem. Det var det dumaste jag gjort på länge. Jag trodde jag hade kontrollen över dem. Nu när bröllopet efter omständigheterna faktsitk blev av och dagen var mer än fantastiskt. Jag tog som sagt ut för mycket seger i förskott. Så någonstans på vägen snubblade jag och där, snarare här hamnar jag. Helt utmattad och ännu en gång besviken. Men jag ska inte vara så hård mot mig själv. Jag ville bara försöka lite mer än vad jag gjort senaste tiden, nu när den stora bröllopsvärlden är över. Trodde jag. Tyvärr trodde många av er, även jag själv. att bröllopet var en del utav bovarna och är en utav anledningarna till att min psykisk ohälsa inte lindras. Jag önskade att det faktsitk var så. Men detta fallet, hade det vart bröllop eller inte bröllop, jag kommer inte undan från hjärnspökarna, ångesten och depressionen. DEssa har slagit rot så långt så långt tillbaka att jag måste bara acceptera ännu en gång att detta är något jag kommer att ha resten av mitt liv. Jag orkar inte ha många bollar i huvudet som förr, jag orkar inte träffa alltför mycket folk på en och samma gång, för ofta. Ibland funkar men huvudet blir helt tom när jag väl kommer hem. Så jag ber om uräskt om någon av er av mina vänner, familj eller bekanta , om ni känner er avvisad eller något åt det hållet. Det är inget jag gör med mening, heller inte avsigt att såra er. Vissa dagar är jag lycklig att jag ens kommer ut från sovrummet. Jag måste tagga ner och nöja mig med dem små men ack så viktiga saker i vardagen som jag klarar av. 

Jag har ställt en och samma fråga till mig själv många gånger, jag vill bara bli frisk och vara den personen jag var tidigare. Den frasen har jag sagt till så många som jag mött sens jag fick diagnosen, men det är ingen direkt som ritkigt ställt tillbaka frågan till mig. Vem var du My? Vem är det du vill tillbaka till? Jag vet inte varför ingen har frågat det, kanske för att dem som står mig närmast har alltid sett den sanna My därmed tycker dem egentligen inte att jag ska behöva lägga så myckdt energi på att bli den jag var. Utan fortstätt och vara den du är. Nu är det flummigt jag vet. Men ni vet, när jag säger att var stolt över den man är. Det brukar jag säga förut. Och jag är stolt över den jag är, att jag är stark nog acceptra att jag inte mår väl och behöver behandling och rehabilitering. Jag är så stark att jag borde vara mer än stolt över mig själv. 

Men, den där j*vla stora MEN.... ni vet, om man har burit på sig en mask med fasaden att allt är bra, äsch nu är huvudet så rörig att jag knappt vet vad jag vill skriva. Jag är bara så trött på att ingen märker någonting. JAg sitter här och har hjärtklappning! Men utåt så ser jag helt normalt ut. Jag är så trött på att det är så jobbigt att .....
 
det är så jobbigt att man måste ursäkta sig eller förklara sig för att man är så ledsen vissa dagar. Att man ursäktar sig för att man är så tråkig och förstör stämningen, eller inte visar engangemang nog för den andre eller att man inte visar nog med uppskattning för den andre. Jag har bara haft så oehört mörka dagar senaste veckan. omjag inte redan nämt innan, nertrappning med medicin och upptrappning med jobbet (tanken var att det skulle mötas halvvägs och liksom på något sätt blir diagonalt/parrallellt med varandra, trodde jag skulel funka, men det gjorde det inte), samt ett hav av känslor efter bröllopet och det nya livet som hustru, framtiden, skaffa barn osv,,,inte nog med det, på detta så är det också menvärk och svullen buk på köpet får man också med tonvis av hormoner och är känsligare än någonsin. Vilken kombination va?!
 
Ett enda ord som jag kan sammanfatta är helvetet. Det var så jobbigt och jag var så rädd att jag har hamnat där igen. Jag är så rädd, som ni vet, jag skulle göra allt för att aldrig mer komma dit jag var en gång. Och för att förtydliga detta lite mer, jag har inte sovit något typ, kanske 2 timmar sammanlagt igårnatt och imorses. Jag var hos läkaren idag vid 8 och försökte sova igen sen dess men ej kunnat. Så ytterligare en faktor till denna mega känslosamma inlägg. Tid, Tiden är det jag behöver.. jag har sagt detta förut, men jag måste bara upprepa det om och om igen för mig hela tiden, detta kommer att ta tid. Det kommer att ta tid. Så va snäll mot dig själv, va inte så hård eller ställa så mycket krav på dig. Det är svårt att bli av med det, för det var på så sätt jag överlevde alla dessa år innan jag äntligen fick vara mig själv, det är inte så konstigt att när det blir för mycket och man faller av och  ta då på sig den rollen igen för att orka. Men jag ska inte låta den ta över!


Tillbaka till det jag aldrig kom fram till innan, det där med att vem vill jag komma tillbaka till. Det är nog bara att, majoriteten av befolkningen är INTE som jag, därmed blir jag alltid den som är annolrunda, tråkiga och jobbiga, allting är så komplicerat kring mig och så vidare och så vidare. Därför ibland tror jag att jag försöker bara ha en försvarsmekanism att jag vill bli som den gamla jag, den gamla My, det vill säga, den gamla My som hade sån koll på allt och allting. Hon som hela tiden håller igång det mesta, hitta på saker, göra saker, uppvakta andra, den glada, den alerta, den trevliga, tyvärr... så var det. jag var allt än tråkig. Det är nog därför ibland vill jag vara tillbaka till den My. Men i själva verket vill jag kanske bara vara den MY någon gång bara. Inte hela tiden. För den är egentligen inte jag, jag trodde att man blir omtyckt om man var rolig. Tyvärr var det lite så också, så fort man är tråkig eller dystert så är man plötsligt i vägen eller skapar problem. Då passar man liksom inte in.  I andras ögon må mitt liv glädjelös men mest för att de inte går nära nog för att se lyckan i mig. Inte nära nog eller ha tid nog att se mig i olika perspektiv, att i min sorgsna jag även har glädje, knasighet, genuinitet och lycka. Det är ganska få som har den tålamod och förmågan måste jag få lov och säga, inget illa menat till någon eller några alls. Men jag har bara fått lära mig att acceptera att det är inte många som kan (orkar) sätta sig in i min situation, det tar för mycket tid från de, de säger de förstår men i själva verket så vet de inte ens vad är det de förstår. 

Jag är bara ledsen över att många generaliserar depression som depression, eller att man missbrukar begreppet. Många gånger har jag förrt samtal med folk och dem delger att de har förståelse för vad jag går igenom och så vidare, för dem också varit där. Jag är tacksam för att de bryr sig, verkligen, men någonstans förstår de egentligen inte vad den depressionen/ ångesten en del har (jag hade/har), vad den egentligen gör med en. För den depression de relatera sig till, det är det vardagliga depressionen där man allmänt känner sig hängig och deppig vissa dagar. Men sen går det över, ibland en två dagar, vissa dagar längre, men det går över på ett eller annat sätt. NI vet , samma sak när det gäller migrän, en del som inte haft den riktiga migrän eller magsår, de bara slänger ut sig de orden för att de vill bara uttryka sig att det är så de känner. Men gör man det ofta då blir dessa begrepp missbrukad och man använder det som vardagsmat.  Jag önskade också att vi hade samma depression, verkligen. Men så är inte fallet.  
 
Aja, nu har jag varit alldeles alldeles för djup och öppen, ingen aning om ni ens förstår något utav det jag skrivit. men det var skönt  och skriva av sig i alla fall. Jag är världens lyckligaste fru för nuvarande. Det är bara att jag har andra skit vänner som alltid kommer på besök och jag vet inte hur jag ska bli av med dem. Därför låter jag så sorgsen och eländig. Många skulle säga, varför gnäller du när det finns andra som har det ännu sämre och svårare än mig. Så jag borde nöja mig och sluta deppa, som folk skulle lätt kunna slänga ut sig. En dag i taget, en grej i taget. Så länge mina käraste har förståelse för mig och känner av den kärleken jag varje dag har för dem så är jag lycklig. Jag är sämst på att höra av mig, men jag är nog väldigt flittigt på att visa mina känslor för dem. Många hjärtor per sms eller meddelande till dem jag tycker om är jag nog bäst på. Brev helst, men det är inte många av min omgivning som tycker om brev, hahah det är nog bara jag som är så oldschool som tycker om sånt. Jag älskar att få brev, handskrivna brev är så charmigt och personligt. Nu tänker jag tillbaka till en del utac bröllopsgåvorna vi fick. Några utav dem var fylld av så mycket kärlek och så personligt att jag fick tårar. Men det är så svårt att vara annorlunda, men jag ska stå på mig och vra stolt för den jag är! Inte många som våga vara sig sjäälv! 
 
Något sömnig blir man inte, men ryggen säger ifrån istället,,,,
Då blir jag hemma några dagar till så hoppas vi det klarnar upp sig snart. Något omjustering för lyckopillerna (ner trappning men mycket långsamt), nattsömnen måste fortsättas och kvarstannar på 70% på jobbet. Men viktigaste av allt, tar det lungt med allt annat. Tack för att du tog din tid och orkade läsa 
Kom ihåg:
 
 "Ge inte upp. Det är bara den som ger upp som förlorar. Den som lär sig att kämpa blir gladare och stoltare som människa."
 
bild från pinterest.se
Till top