My. N. L. Phan.

 

 

Idag är jag väldigt ledsen inombords, och hjärtan blöder (egentligen har jag varit ledsen sens veckor men idag känns det starkare och mer ont), för att jag känner av hur ont och smärtsamt det är för mina nära har fått stått ut med senaste tiden. Inte enbart för att jag hemskt nog hamnat här igen med återfall, men också för all lidande och orättvisa som skett sen dess runt omkring människorna och mina nära och kära. Någon har råkat utför fall på jobbet, fick fraktur som följd, dock är denne personen något återhämtad och skadorna läkt något. Någon annan har högblodtryck och har också varit i behov av läkarebesök och återbesök, men även här är det någorlunda hanterbart och under kontroll, tack och lov, annars vet jag inte vad jag skall göra. Medan ytterligare en till person skall olyckligt och hemskt otur nog, befinner sig på fel plats och vid fel tid. Är nu svår skadad och fortfarande inte återhämtat sig. Vi trodde att vi aldrig skulle se honom igen, men vi tackar alla änglar som bevakar över honom och bevarat honom livet, än är han kvar hos oss. Ni vet, jag vill så gärna åka och hälsa på dem, och visar att jag verkigen saknar dem och att jag tänker på de varje dag. Men ... Nu skriver jag detta är för att påminna mig själv att jag är inte så kallblodig som jag tror att jag är. Jag är också i rehabiliterings fas, så jag ska inte vara så hård mot mig själv, eller tycker eller blir arg på mig, eftersom det finns alltid någon annan som har det värre. Men det är inte säkert, förlåt, jag menar inte så, men smärta går inte att jämföras eller "kritiseras" om vem eller vilka som har rätt till att ha mer ont eller mindre ont. Allas smärta och lidande är individuella, jag får inte bli arg på mig själv för att jag inte är i form för att "ta hand om andra". Jag måste ta hand om mig själv först. Innan weekend getaway hade jag nämligen klandrat mig själv för att jag är så ynklig och går runt och tycker synd om mig själv medan andra kämpar för sitt liv på intensivavdelning. Jag vet att det var så fel av mig så tänkte så, men jag kunde inte hjälpa det, för det jag lider av, syns inte och kan inte tas på. Vilket blir alltid att nån ögonblick blir jag lätt arg och lurad av mig själv att jag inte är lika värd som andra, bara för att min smärta och lidande inte syns utåt. Jag är bara så ledsen och tom. Jag vill bara att alla ska ha det bra. Jag skickar över hundratusentals krya-på-er-kramar och styrkekramar till allihopa! Va rädd om er och varandra! jagtänkerpåer

 

♥♥♥♥♥♥