My Nadja Luong Phan

Lite eftertankar om bloggen och bilder

HSP & INTROVERT, MISSLUONG Permalink0
Jag är lite efter med att dela med mig min jul i bilder här i bloggen, men det är bättre sent än aldrig. Därmed tänkte bara skriva om den riktiga orsaken till fördröjningen förutom att jag bara är allmän seg. Sens jag avslutade mina konton i andra sociala medier använder jag inte mig av något annat sätt att postar upp bilder förutom i bloggen. Med tanke på att jag inte vet exakt vilka som klickar in hit, dessutom är bloggen olåst och öppen för hela internetvärlden. Har jag numera större respekt än tidigare för när och hur jag ska posta upp bilder där andra personer är med eller på de överhuvudtaget. Jag har redan postat upp bilder på familjen och vänner tidigare, men endast några få och är det fler bilder då har jag gjort kollage av dem. Det tar oftast väldigt långt tid innan jag postar upp inlägget överlag, Just för att jag undermedvetet funderar och tänker väldigt mycket om jag ska posta upp bilderna eller inte osv. Inget som syns utåt men det är så det fungerat inom mig. Sen vet jag att omgivningen vet om att jag bloggar, det har de flesta kännt till sens hela tiden, men jag har egentligen aldrig personligen frågat alla på tu man hand om de verkligen vill synas på bloggen eller inte. Det handlar inte att synas bara, utan största orsaken till varför jag ens tar upp detta som enskild inlägg är för att bloggen är öppen och allt som jag postar upp här finns på internet. Jag lägger dock inte upp mängder av bilder på andra människor så som en del gör när man lägger upp billder i olika album i facebook. Där är det trotsallt privat, om man väljer de inställningarna och styr vilka folkgrupper som få se etc. Med bloggen kan jag inte ge omgivningen den garantin att det bara är en viss folkgrupp, utan det är öppen för hela världen. Därför känns det ömesidigt och tryggt för mig om jag har ställt frågan och fått ett godkännande, alltså att omgivnigen är medveten om att min blogg är öppen och offentligt. Även lättare för mig att veta och hur jag ska förhålla mig till i framtiden när jag ska blogga. För övrigt är det mest ego bilder på mig och saker som kretsar kring mig själv mest som jag postar upp, som ni vid det här laget redan märkt.
 
Det blir alldeles för mycket jobb för mig nu att i efterhand "ta bort" gamla bilder på andra personer som jag postat upp här i bloggen. Men är det så att ni som vet med sig att jag har lagt upp bilder på er och vill absolut inte synas vore bussigt om ni kontakar mig så jag vet. Ni som har mitt nummer eller i facebooks messenger kan kontakta mig där. Annnars är det bara att skriva en kommentar i denna inlägg om ni tycker att det är lättare. Jag har mail också även den håller jag på att rensa och eventuellt till och med göra en egen för just bloggen, men det är säkert bara kråglig att ta kontakt via den vägen tycker ni. Så bättre att hålla er till de två första nämnda alternativen. Familj och vänner som jag kommunicerat med vet jag numera med lättnad hur jag ska förhålla mig till.
 
Men ibland kan det förekomma avikande situationer, därför uppskattar jag om ni hädanefter i förväg vet med er att ni inte vill att jag ska lägga upp bilder på er när vi umgås att ni berättar det till mig så jag ha kännedom för det. I annat fall kommer jag bara skriva om er i text och inga bilder på er. Detta är en viktigt del för mig, därför hoppas jag att ni kan hjälpa mig med det. Då minskar det en hel del inre bekymmer och ängslighet som jag ha tendens att skapa och ha med mig själv för att jag tänker så mycket för andra. En del andra kanske tycker att detta bara är en småsak, men för mig tycker jag att det är viktigt att man själv ska få en chans att kunna påverka med sin egen vilja. Detsamma gäller mig, skulle jag inte vilka synas eller bilder på mig läggs upp någonstans då säger jag alltid till, men så länge jag inte sagt något så betyder att det är ok. Återigen, jag har tänkt samma sak för mina vänner och familj, att de känner till att jag bloggar och om de inte säger något då är det ok, men just bloggen så känns det extra viktigt att jag lyfter frågan i och med den är såpass öppen för allmänheten. Jag tror att ni förstår min tankeställningen där. Tack för er tålamod. 🌸
 
En ego bild från julen så länge så dyker resternade inlägg upp alldeles strax här.
 

En dag rikare på klokhet

MISSLUONG, MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest klokare, my untold story missluong Permalink0
God kväll hjärtan. Hur har ni haft det idag? Hoppas ni haft en lugn och bra söndag, utvilad för att starta en ny vecka med nya möjligheter imorgon. Min söndag har varit rätt så turbulent men ändå inte när jag tänker efter. Jag sov gott inatt det är jag tacksam över. Däremot besvärde jag mig av fruktansvärt klåda i överarmen mot morgonkvisten när jag vaknde till. Ni kanske inte lagt märke till eller jag kanske inte ens nämt det här i bloggen. Men senaste tiden har jag haft fruktansvärt besvärlig med små blåsor/knotttrar (!) på olika ställen på kroppen som kommer och försvinner, och de kliar något in i helsikke. Många gånger kliar jag så intensivt att jag får blåmärke och rivmärke efteråt, men som sagt, det kommer och går därför har jag inte tänkt så mycket mer på det. Men nu börjar det bli rikigt jobbigt och min tålamod börjar nå sitt slut. Jag ska ringa vårdcentralen imorgon och se om de kan undersöka mig, åtminstone göra ett allergitest vill jag göra. Det känns lite så som att det är allergireaktion, sen gör jag det man absolut inte bör göra när det gäller sjukdomar, nämligen goolge:la. Google är bra men ibland alldeles för bra och det blir för mycket av det goda helt enkelt. Men jag ska inte gå så djupare in på ämnen idag kom jag på, jag ville bara gå in på det kort för att ni ska förstå varför jag drömde som jag gjorde när jag somnade om. När jag låg där på morgonkvisten och slö surfa om klåda,  fick det mig att tänka på att när något hos mig har blivit bättre så ska det alltid dyka upp något annat som besvärar mig istället. Men något som jag inte ritkigt tagit på fullaste allvar eller göra något åt saken, är nämligen drömmarna som jag drömmer om nätter. När jag tog medicin på natten kunde jag sova och medicinen gjorde även att jag inte kommer ihåg drömmarna, bonus på köpet med andra ord. Men trötthet och vetskapen om att jag måste ta medicin resten av mitt liv på grund av drömmar som följd kostar mig alldeles för mycket. Då sökte jag runt och se hur andra personer gör runt om i världen, hur de lever med drömmar, så som personer som lider av ångest och psykisk ohälsa få lära sig att leva med dem och inte mot.
 
Rätt som det är somnade jag igen utan att veta, nästa gång jag vaknade var mina kläder fuktig av kallsvett. Men jag var för trött för att bry mig utan somnade om vid nästa ögonblick. Tills jag drömde om något jag är som mest rädd för, krälsdjur, insekter och hela companyn. Det var så läskig att jag ryser hela mig, något ofattbar obehag känsla i kroppen och jag stor grät och skrek allt jag bara kunde, men min omgivning verkar inte höra eller se mig. Jag gråter tills jag vaknar och trodde att det var verklig tills jag såg att jag var i mitt eget sovrum och inte i det rummet i drömmen. Nu var kläderna verkligen blöta av all svett. Svettas hela kroppen om nätterna är också något som tillkommit senaste månaderna, jag har aldrig svettas på det här viset någonsin, förutom på pannan när det är som varmast eller när jag är nervöst. Vet inte vart allt detta kommer ifrån. 
 
Till skillnad från början av min sjukskrivning och nu är att, visst jag valt bort medicinen för natten och är beredd att ha jobbiga drömmar som följd. Men skillanden är att jag låter inte dem ta över mig på samma sätt som förut, men de är fortfarande hemska och fruktansvärda och drar jätte mycket energi och batteri från mig. Ni som orkar läsa hittills i inlägget vill jag komma fram till att undermedvetet tänkte jag på eksem och klåda och problematik med drömmar som besvärar en. Den kombon gjorde att jag drömde den mardrömmen jag berättade nyss. En del säger att man brukar drömma om det man tänker på innan man går och lägger sig. Detta låg jag inte och tänkte på innan jag somnade igårkväll, jag sov jätte gott. MEN det händer okontrollerat vissa gånger att jag tänker, läser eller ser något och strax därefter råka somna, det kan inte jag styra. Det är det som jag tycker är svårt. Med andra ord ska jag inte se, lyssna eller tänka på något alls för att slippa drömma?! Det låter inte så hållbart i längden för min del, jag är ju trots allt mänskligt. 
 
"problemet" är inte längre att jag har svårt att somna, inte kan sova eller sover inte gott som jag led av tidigare. Nu är det snarare de här få timmarna och stunderna som jag vilar eller sover utan att kunna styra, det är då jag drömmer, även här kan jag inte styra mina drömmar. Den här inlägg låter som om jag gnäller men det är inte så fallet, utan den syftar på klokhet där jag kommit underfund med att trots eländen med mardrömmar så finns det fortfarande ljussken att hitta i mörkret. Jag behöver bara hitta rätt sätt och rätt redskap att använda mig av. Jag ska prova att härdanefter föra en drömdagbok, syftet är inte att tolka vad mina drömmar betyder, syftet är att se sammanhanget och kopplingen till hur och varför jag drömmer så mycket som jag gör. För att hitta ett sätt att påverka och acceptera det är så mitt liv består av och leva med drömmarna och inte mot dem. Senaste tiden har jag succesivt lärt mig bättre att hantera ångesten därmed ligger inte vikten så mycket på vad mina drömmar betyder utan som jag skrev ovan och hitta de bovarna som trigger igång det hela. För övrigt sover jag relativt gott och ibland bättre de andra dagarna/gångerna. 
Avslutningsvis av denna halvt diffus inlägg vill jag bara säga att trots omständigheterna så har jag varit på gott mod idag och känner mig klokare. Däremot har resten av dagen varit lite onödigt från min sida när det gäller sätta ihop bilder till inläggen om julen och slösat en massa tid på att lära mig på nytt på en app som jag använt mig av för att redigera bilder. Det krånglade med appen, jag raderade den och laddade om den på nytt, slutar med att appen uppgraderats sig och det tog 100 år för mig att lära mig allting igen. Sen kunde jag göra kollage och det jag brukade göra. Mitt i allt så springer klockan iväg och jag få inte slarva med maten och nu är klockan redan 22! Kan också förtydliga att den senaste 30 minuter som gått har jag ägnat mig åt att berätta hela (den lååånga versionen) av min dag för hubby som kom hem innan. Jag måste tyvärr avrunda min dag nu, klockan springer bara iväg. Jag vill inte stressa och skriva de kommande inlägg. De finns kvar, bloggen finns kvar och jag finns kvar imorgon. Kramar! 
 
🌟 Idag är jag en dag rikare på klokhet 🌟
 
 

Promenad, Nostalgi och Forsheda

KÄRLEK, MISSLUONG love of my life, nostalgi, one life one love Permalink1
God kväll vacker! Hoppas ni haft en fin tisdag. Min har varit behaglig och nu är jag hemma i Borås igen, ska strax sova. Det känns gott att provat på att stanna borta några dagar längre, tack vare att jag kunnat göra allting på mina vilkor. Det vill säga, jag träffas och umgås så mycket jag orkar, sen beger jag mig hem till min svärmor för att vila och om vi bara är hos svärmor då vilar jag mig i rummet. Härdan efter blir det provning i svenljunga också, jag är glad att mina små steg och prova lite åt gången har gett resultat. Annars har jag tagit en sväng promenad med ljudbok runt Forsheda innan det mörknar, jag gick en runda på 1h och många nostlagiskt ögonblick kom fram igen.
 
Det var mysigt. 
 
Floden, bron, pizzerian och Ica nära som är det första (och typ det enda också hihih) man ser när man svänger in till Forsheda. 
Busshållsplatsen som jag alltid hoppade av och hubby väntar på mig, den tiden då jag tillbringade mesta dels av min tid på bussen och tåget för att kunna träffa min kärlek.
Denna utsikt brukade jag alltid ha när jag väntar på bussen hem eller buss till värnamo sen byter till tåg. Eller de gångerna vi bråkat och jag envist ge mig av men till slut hoppade jag aldrig på bussen utan sitter där och är sur men vill inte åka ifrån min kärlek. Vi har både återförenats och vissa gånger suttit bägge två där och surar tills jag faktsikt hoppar på bussen ändå. Haha så mycket drama men så mycket kärlek!
Här är hållplatsen för krösatåg, där jag vinkar av hubby många gånger (från vår första år tillsammans) för han ska tillbaka till regementet i Halmstad. 
 God natt och sov så gott fina!

Till top