My Nadja Luong Phan

Middagar med Pappa och Mamma

FAMILJEN, MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest Permalink0
God kväll vänner. Jag ska alldeles strax krypa ner till sängs. känns ändå bra att trots dagen började turbulent så fick jag ordning på den rätt bra resten av dagen ändå. Nu är julbilderna uppe och en hel del tankar skrivits ner och lyft upp det här i bloggen. Då är det bara att fortsätta med nästa punkt i min to do list. Det var kärleksfull och varmt i hjärtat när jag såg mina föräldrar idag. Andra gången som jag och hubby åker hem och äter med dem på tu man hand, (sens återfallen). Jag kanske inte skrivit om förra gången, jag minns inte riktigt men jag var jätte nervöst då, denna gången var det betydligt mycket lättare och jag är tacksam att det blir bättre och bättre för varje gång. Idag var inte min lillebror hemma så det var bara pappa, mamma, hubby och jag. Vi åt en alldaglig middag men för mig var det som  gourmet middag, för sådana här stunder med mina föräldrar betyder så mycket för mig. Sen är det alltid godast att äta mammas mat, oavsett vad hon än lagar, allt smakar extra gott. Det är nog omsorgen och vilkorslöskärleken  hon lagt ner som gör det så utsökt. Det glädjer mig att se mina föräldrar också uppskattar de gångerna vi kommer hem, men framför allt fekventen och det alternativen som jag valt att utföra det på. Det var lite svårt till en början, för det avviker något från hur jag gjort förut. Men så här har jag fått göra med allting, jobbet,  familjen, vänner, gå och handla, promenader, träffa människor etc. Allting har jag fått ta ett steg åt gången och i en lugn takt. Tålamod är nyckeln i det hela. 
 
Detta åt vi idag, stekt fisk med asiatist sås. Bittermelon soppa. karamelliserad sidfläsk och räkor. Kokt broccli och  haricot verts. Gurka.
 
Detta åt vi förra gången jag var hemma, då min lillebror också var hemma. Skaldjurs och nötkött Hot pot och massa grönsaker.
 
Innan den tiden jag blev sjuk brukar jag greja och dona väldigt mycket i köket och tycker om att göra maträtter från skretchen som våra mammor gör. Jag tog emot för det mesta bara mat som jag inte kan laga själv eller vågat prova mig på att laga osv. Eller så brukar jag säga att jag kan ta emot råvarona och sen laga själv hemma så äter vi det färsk nylagad istället för att värma upp eller frysa in det. Numera har jag inte  krafter till allt sådant, tyvärr, kanske någon gång men det är ju inte hållbart. Därmed skickar både mamma och svärmor en hel del mat till oss, och jag tackar och tar emot hel hjärtat. Jag var så envist förut att jag vill göra så mycket själv som möjligt därför kan jag framstå väldigt kall eller sträng och inte vill ta emot så mycket. Men egentligen var det så många olika blandade känslor som jag inte tagit itu med därför förstod jag inte ritkigt själv vad jag behövde. Jag ser nu själv att bägge mammorna blir så lycklig och de mår så väl i själen när de ser att jag tar emot mat som de gjort och att de får en chans att ta hand om mig på distans. Nackdelen är väl bara att vår frys får inte plats och jag äter, men det tar tid därför ibland måste jag ändå avböja vissa fryst råvaror eller mat och hämta dem nästa gång istället. 
 
Natti natt. 💕💕

En dag rikare på klokhet

MISSLUONG, MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest klokare, my untold story missluong Permalink0
God kväll hjärtan. Hur har ni haft det idag? Hoppas ni haft en lugn och bra söndag, utvilad för att starta en ny vecka med nya möjligheter imorgon. Min söndag har varit rätt så turbulent men ändå inte när jag tänker efter. Jag sov gott inatt det är jag tacksam över. Däremot besvärde jag mig av fruktansvärt klåda i överarmen mot morgonkvisten när jag vaknde till. Ni kanske inte lagt märke till eller jag kanske inte ens nämt det här i bloggen. Men senaste tiden har jag haft fruktansvärt besvärlig med små blåsor/knotttrar (!) på olika ställen på kroppen som kommer och försvinner, och de kliar något in i helsikke. Många gånger kliar jag så intensivt att jag får blåmärke och rivmärke efteråt, men som sagt, det kommer och går därför har jag inte tänkt så mycket mer på det. Men nu börjar det bli rikigt jobbigt och min tålamod börjar nå sitt slut. Jag ska ringa vårdcentralen imorgon och se om de kan undersöka mig, åtminstone göra ett allergitest vill jag göra. Det känns lite så som att det är allergireaktion, sen gör jag det man absolut inte bör göra när det gäller sjukdomar, nämligen goolge:la. Google är bra men ibland alldeles för bra och det blir för mycket av det goda helt enkelt. Men jag ska inte gå så djupare in på ämnen idag kom jag på, jag ville bara gå in på det kort för att ni ska förstå varför jag drömde som jag gjorde när jag somnade om. När jag låg där på morgonkvisten och slö surfa om klåda,  fick det mig att tänka på att när något hos mig har blivit bättre så ska det alltid dyka upp något annat som besvärar mig istället. Men något som jag inte ritkigt tagit på fullaste allvar eller göra något åt saken, är nämligen drömmarna som jag drömmer om nätter. När jag tog medicin på natten kunde jag sova och medicinen gjorde även att jag inte kommer ihåg drömmarna, bonus på köpet med andra ord. Men trötthet och vetskapen om att jag måste ta medicin resten av mitt liv på grund av drömmar som följd kostar mig alldeles för mycket. Då sökte jag runt och se hur andra personer gör runt om i världen, hur de lever med drömmar, så som personer som lider av ångest och psykisk ohälsa få lära sig att leva med dem och inte mot.
 
Rätt som det är somnade jag igen utan att veta, nästa gång jag vaknade var mina kläder fuktig av kallsvett. Men jag var för trött för att bry mig utan somnade om vid nästa ögonblick. Tills jag drömde om något jag är som mest rädd för, krälsdjur, insekter och hela companyn. Det var så läskig att jag ryser hela mig, något ofattbar obehag känsla i kroppen och jag stor grät och skrek allt jag bara kunde, men min omgivning verkar inte höra eller se mig. Jag gråter tills jag vaknar och trodde att det var verklig tills jag såg att jag var i mitt eget sovrum och inte i det rummet i drömmen. Nu var kläderna verkligen blöta av all svett. Svettas hela kroppen om nätterna är också något som tillkommit senaste månaderna, jag har aldrig svettas på det här viset någonsin, förutom på pannan när det är som varmast eller när jag är nervöst. Vet inte vart allt detta kommer ifrån. 
 
Till skillnad från början av min sjukskrivning och nu är att, visst jag valt bort medicinen för natten och är beredd att ha jobbiga drömmar som följd. Men skillanden är att jag låter inte dem ta över mig på samma sätt som förut, men de är fortfarande hemska och fruktansvärda och drar jätte mycket energi och batteri från mig. Ni som orkar läsa hittills i inlägget vill jag komma fram till att undermedvetet tänkte jag på eksem och klåda och problematik med drömmar som besvärar en. Den kombon gjorde att jag drömde den mardrömmen jag berättade nyss. En del säger att man brukar drömma om det man tänker på innan man går och lägger sig. Detta låg jag inte och tänkte på innan jag somnade igårkväll, jag sov jätte gott. MEN det händer okontrollerat vissa gånger att jag tänker, läser eller ser något och strax därefter råka somna, det kan inte jag styra. Det är det som jag tycker är svårt. Med andra ord ska jag inte se, lyssna eller tänka på något alls för att slippa drömma?! Det låter inte så hållbart i längden för min del, jag är ju trots allt mänskligt. 
 
"problemet" är inte längre att jag har svårt att somna, inte kan sova eller sover inte gott som jag led av tidigare. Nu är det snarare de här få timmarna och stunderna som jag vilar eller sover utan att kunna styra, det är då jag drömmer, även här kan jag inte styra mina drömmar. Den här inlägg låter som om jag gnäller men det är inte så fallet, utan den syftar på klokhet där jag kommit underfund med att trots eländen med mardrömmar så finns det fortfarande ljussken att hitta i mörkret. Jag behöver bara hitta rätt sätt och rätt redskap att använda mig av. Jag ska prova att härdanefter föra en drömdagbok, syftet är inte att tolka vad mina drömmar betyder, syftet är att se sammanhanget och kopplingen till hur och varför jag drömmer så mycket som jag gör. För att hitta ett sätt att påverka och acceptera det är så mitt liv består av och leva med drömmarna och inte mot dem. Senaste tiden har jag succesivt lärt mig bättre att hantera ångesten därmed ligger inte vikten så mycket på vad mina drömmar betyder utan som jag skrev ovan och hitta de bovarna som trigger igång det hela. För övrigt sover jag relativt gott och ibland bättre de andra dagarna/gångerna. 
Avslutningsvis av denna halvt diffus inlägg vill jag bara säga att trots omständigheterna så har jag varit på gott mod idag och känner mig klokare. Däremot har resten av dagen varit lite onödigt från min sida när det gäller sätta ihop bilder till inläggen om julen och slösat en massa tid på att lära mig på nytt på en app som jag använt mig av för att redigera bilder. Det krånglade med appen, jag raderade den och laddade om den på nytt, slutar med att appen uppgraderats sig och det tog 100 år för mig att lära mig allting igen. Sen kunde jag göra kollage och det jag brukade göra. Mitt i allt så springer klockan iväg och jag få inte slarva med maten och nu är klockan redan 22! Kan också förtydliga att den senaste 30 minuter som gått har jag ägnat mig åt att berätta hela (den lååånga versionen) av min dag för hubby som kom hem innan. Jag måste tyvärr avrunda min dag nu, klockan springer bara iväg. Jag vill inte stressa och skriva de kommande inlägg. De finns kvar, bloggen finns kvar och jag finns kvar imorgon. Kramar! 
 
🌟 Idag är jag en dag rikare på klokhet 🌟
 
 

Lördag trettionde december tvåtusen sjutton

HSP & INTROVERT, MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest Permalink0
Hej vacker. Hoppas ni mår bra och är i gott mod. Jag tänkte bara skriva av mig tankar och känslor under dessa dagar som varit. För mig försöker jag att ha själen så fridfull som möjligt, det är svårt men jag försöker. När jag tog promenaden idag vid lunchtiden små snöade det och nu ösar snöflingorna ner som aldrig förr. Vackert när man tittar genom fönstret. Jag minns inte om jag skrev tydligt nog hur trött jag varit under mellandagarna, men det är ganska förståndig i och med julhelgen och nu är det nytt år runt hörnet. Men jag tror ändå att omgivningen inte ritkigt förstår hur trött jag egentligen är. Det är det som är så jobbig med den dolda handikappen, det syns ingenting på en när man är trött eller utmattad. Dock vill jag förtydliga att den tröttheten jag har nu är inte i negativt bemärkelsen. Det är så det ska vara, jag måste få lov att bli trött efter en helg med middagar och umgänge. Jag ser inte det som nån sorts återfall eller nederlag för att jag är trött, det tillhör, och jag måste tillåta mig att vara trött och vilar mig därefter. En ny livsstil som jag inte vant mig ännu, likaså min omgivning antar jag. Om jag ska vara ärlig är jag väldigt rädd emellan åt, rädslan är största boven i min känslovärld. Är rädd för att den tryggheten jag behöver ska en vacker dag upphöras. Jag tar inte ut något i förskott men jag måste ändå tänka och vara förnuftigt att den dagen eventuellt kan förekomma, vad ska jag då göra? Jag kan inte hela mitt liv livnära mig på en trygghet som inte är mitt eget. Att jag är beroende av någon annan för att klara mig. Fysisk klarar jag mig men vi människor är väl sociala varselser och jag kan ju inte isolera mig resten av mitt liv, även det är det jag trivs bäst med. Men jag vet att så fungerar inte livet. Jag måste bara hitta en inre trygghet hos mig själv där jag vet att den tryggheten aldrig sviker mig eller lämnar mig oavsett vad. Någon som haft sådan erfarenhet som vill dela med sig är jag tacksam att tas emot. Jag har lyssnat på ganska många böcker om personlig utveckling senaste tiden, mycket om självkänsla och bekräftelse. Tryggheten går nog hand i hand med dessa ämne med nu när jag tänker efter men det är inget jag tänkt på under tiden jag lyssnare/läste, eftersom min fokus riktade mycket mot att stärka min självkänsla. Jag ska nog söka upp böcker med mer specifik just om tryggheten i sig själv och läsa/lyssna mer om det. 
 
Jag är så rädd så fort den lilla tryggheten jag har får en knuff eller den lilla skavning, jag blir livrädd och blir den lilla flickan igen. Ångesten tar över. Att nu är jag övergiven igen, att nu måste jag klara mig själv igen, att nu är det över, ingen orkar med mig trots allt, och jag vill bara bort härifrån. Men jag vet att det är bara hjärnspökarna som talar, självklart är jag älskad och ingen vill mig illa, men det är så lätt att stjälpa till min tillit, det räcker med en liten skakning så blir jag panikslagen. 
 
Det har inte blivit bättre sens min föregående inlägg, ångesten och hjärtklappningen gick inte att härda ut. Jobbigast kvällstid, hjärtan vill bara hoppa ut och ångesten bara sköljdes över mig, vilket jag fick ta propavan och atarax för att kuna sova och komma till ro. Idag på förmiddagen var det lika jobbig men jag vill verkligen inte ta för mycket medicin än nödvändigtvis. Efter x antal gråt attack och övergivenhet tvättade jag av mig ansiktet och bestämde mig för att gå ut och ta min promenad. Struntsamma om mina ögon är svullna eller om jag eventuellt får attackerna när jag är ute. Jag behövde komma ut från lägenheten. Tur nog har jag numera alltid mina stora hörlurar och luvan på jackan gör verkligen susen när man inte vill bli igenkänd av någon bekant. Eller att hålla upp en sken när man går förbi passerande, jag vet ju så väl om vad andra tycker när de går förbi en "surig" människa. Jag kan verkligen inte bara ta på mig ett leende när min själ inte mår väl, jag avundar andra som kan det. Grejen är att jag är inte sur jag ser bara ut så. Det har jag nu accepterat och jag kommer inte vara hård mot mig själv bara för att andra känner obehag för att jag ser så surig ut. Det är deras tolkning, jag kan inte styra det. Och upplever någon att det är jobbig eller obehaglig för de vet inte om det är de som är orsaken eller ej, fråga så får ni ett svar. Att nej, jag är inte sur, inte på dig eller någon överhuvudtaget. Jag är bara trött och orkar inte prata med någon, jag behöver tomrum för att ladda min batteri. Så enkelt är det. 
 
För att bryta stämningen lite grann vill jag bara dela med mig en rolig grej. Om ni minns mina tidigare inlägg näämnde jag att när jag nu fått en aning bättre aptit då är tarmarna väldigt slöa och skapat problem för mig. Jag hittade en bok om magproblem och om tarmarnas funktion generellt charmen med tarmen av tyske författaren Giulia Enders. Jag sparat ner den både som ljudbok men också E-bok ifall hellre ville läsa. Lyssna var en självklarhet visar det sig, jag började lyssna på den häromdagen och tänkte nu när det var så jobbigt är det nog bra att komma ut i friska luften och promenera samt lyssna på ljudbok. Emellan åt kan jag inte sluta skratta inombords varvat med frustration att här går jag och är dystert och har gråten i halsen och lyssnar på fakta om bajs och tarmsystemets funktionalitet. Det är bra kunskaper, därmed absolut givande och lärorik, men kanske fel tillfälle att lyssna bara, dock hjälpte det faktiskt. JAg var så inne i lyssnandet att jag "bommar avfarten" hem två gånger, därmed blev det hela tre varv runt sjön som jag promenerade. Sen måste jag också medge att den andra anledningen till att jag "bommade" är att luvan var såpass nedragen för ögonen att jag fokuserade mesta dels sidled och framför mina skor därför varje gång jag passerat där de flesta ankorna samlats först då kom jag på mig själv att jag boomat igen. Väl hemma sov jag i 40 minuter och nu vaknar upp med snö och vitt Borås.
 
Well, jag har fortfaradne en hel del kvar att jobba på. Jag få beta av dem en åt gången, så småning om kommer jag att komma fram till målet. Jag ska inte påskynda något, min tid den kommer.
Varma kramar!

Till top