My Nadja Luong Phan

Dagens detaljer och kärleksfulla meddelande

FAMILJEN, TANKAR & KÄNSLOR 2018, kärleksfull, missluong Permalink0
Hej hjärtan. Trevlig lördag fina du. Idag är en bättre dag och jag sovit bra, drömde dock en otrorligt lång och innehöll massvis med händelser, inte nog med det, förekom hur många olika människor som helst. Kan inte riktigt förstå att det bara var en dröm. Kändes nästan som att jag varit med i en långfilm och i princip alla människor som jag har mig varmt om hjärtat var med på ett eller annat vis. Blandade händelser och känslor men inga mardrömar, inga svettning eller jobbiga känslor som följd när jag vaknade. Jag är så tacksam. 
 
Efter all serier tittande igår tog jag en paus mot kvällen och ville rutin dammsuga och städa lägenheten. Något jag egentligen tänkt göra idag, men jag kände bara att det var onödigt att vänta tills idag när jag kunde redan göra igår. Därmed blev det sovmorgon och jag vaknade idag med rena sängkläder och möts av en ren lägenhet, känns helt underbart. Har nu duschat och ätit min sena frukost. Bästa av allt är nog ändå synen av de betydelsefulla detaljer vi har i hemmet. Peppande ord, kärleksfulla budskaper och spår efter mina käraste. Notislappar och små meddelande som man hittar lite här och där är något som jag älskar och uppskattar innerligt.
 
Spår efter mina älskade systersdöttrar efter de var hos mig förra helgen. "Di My" betyder moster My för er som inte förstår vietnamesiska. Fina med detta var att såg samma dag att de skrev  "keep calm..." men missade faktiskt moste my. Det var först dagen efter, alltså måndagen därpå som hubby sa till mig vad söta syskonbarn du har och läste högt texten det var då först då jag såg moster My. Mina pärlor.
Jag hade inte uppdaterat veckoplanerare tavlan sens förra gågen dem var här, vilket var i november 2017. De skulle hjälpa mig att uppdatera den och lämnade även här massa kärlek! ❤️
 

2018.01.01

TANKAR & KÄNSLOR missluong.blogg.se Permalink1
Innan jag kryper ner i sängs tänkte jag bara dela med mig hur min dag har varit. Efter mitt förra inlägg låg jag och gick igenom telefonen på bilder och mina appar, var smått nervöst för det var idag jag tänkte ladda hem messenger appen igen efter en månadstid avbrott. Jag ska skriva kort och koncist om känslorna bara, det var både glädje och sorg måste jag ärlig erkänna. Det jag inte ville känna kände jag och det jag hade på känn visade sig var som jag trodde. Det var sårande, besvikelse och jätte ledsamt, så jag grät lite tyst för ville inte väcka hubby. Med andra ord, jag lät känslorna komma och accepterade att dem är här och sen vinkade hejdå till dem. Jag ska inte vifta bort dem, förtränga bort eller undvika dem som jag gjorde förut, känslor är trots allt känslor, de kommer och gå. Istället för att jobba emot dem, har jag nu lärt mig att samarbeta med dem för mitt eget bästa. Det är jobbigt och tufft många gånger, men det gynnar sig i längden. Men jag märker att, att acceptera dem känslorna jag känner och våga möta dem känslorna jag inte vill känna, det är lättare att släppa dem också. Där lyckades jag nog skriva kort och koncist. 
 
Sen gjorde jag det jag gjorde som mest innan 2017 passerades förbi, nämligen rensning, jag raderade alla konversationer i messenger efter alla tiders, den äldsta var från 2010. En del utav dem läste jag igenom medan mesta dels bara rensade. Förutom en gruppkonversation som jag hade tillsammans med Jinn och min lillasyster från 2011, den var inte så lång men den gav mig verkligen mycket kärlek och glädje när jag läste den igen. De andra gav mig så många balndade känslor, både gott och ont, även en del bestod mest av glädje så var det alltid något sorgsen som togs över. Förutom den som jag nämnde ovan. Sen fann jag även konversationer som jag helt och hållet glömt bort, och med vissa perosner som jag i nutid "what?! skrev jag med den personen?!", "Vaaa? skriver jag verkligen så?!", " jahaaa, juste det var den konversationen ja", och så vidare.
 
Därefter  vet jag inte hur mycket klockan hunnit bli men jag blev sömnig igen och somnade om, vaknade igen inte förräns 13-tiden. Hubby var så gullig och ville inte väcka mig för jag sov så gott. Vi blev bjuden över till hans farbror, vi åt hotpot och hemmabakad kladdkaka och frukter som efterrätt. Jag fick världens matkoma så klart,   och rullade hemåt till hubby igen och vilade.
 För att mot kvällen åka till Värnamos ny öpnnade biograf och kolla på  Star Wars - The Last Jedi. Förut fick vi alltid åka till Jönköping för att kolla på bio om vi är smålandstrakten. Den var bra men inte så wow som vi tänkte oss. Häftigt att det är ändå två nya roller som är spelad av två vietnameser. Den ena hade mindre roll som Paige Tico, rebellspilot (Ngo Thanh Van) och den andre hade större och en utav de viktiga rollerna Rose Tico, mekaniker och syster till Paige (Kelly Marie Tran). Få ändå medge att vi är stolta över dessa skådespelerskor! 
 Under tiden proppade jag i mig cheddar popcorn och coca cola, det var riktigt gott! Nu kommer jag att sova gott tror jag. 

Sending light and love

TANKAR & KÄNSLOR missluong.blogg.se, nam mo a di da phat, namaste, pray for my dearest, sending light and love Permalink1
 
 
 
Idag är jag väldigt ledsen inombords, och hjärtan blöder (egentligen har jag varit ledsen sens veckor men idag känns det starkare och mer ont), för att jag känner av hur ont och smärtsamt det är för mina nära har fått stått ut med senaste tiden. Inte enbart för att jag hemskt nog hamnat här igen med återfall, men också för all lidande och orättvisa som skett sen dess runt omkring människorna och mina nära och kära. Någon har råkat utför fall på jobbet, fick fraktur som följd, dock är denne personen något återhämtad och skadorna läkt något. Någon annan har högblodtryck och har också varit i behov av läkarebesök och återbesök, men även här är det någorlunda hanterbart och under kontroll, tack och lov, annars vet jag inte vad jag skall göra. Medan ytterligare en till person skall olyckligt och hemskt otur nog, befinner sig på fel plats och vid fel tid. Är nu svår skadad och fortfarande inte återhämtat sig. Vi trodde att vi aldrig skulle se honom igen, men vi tackar alla änglar som bevakar över honom och bevarat honom livet, än är han kvar hos oss. Ni vet, jag vill så gärna åka och hälsa på dem, och visar att jag verkigen saknar dem och att jag tänker på de varje dag. Men ... Nu skriver jag detta är för att påminna mig själv att jag är inte så kallblodig som jag tror att jag är. Jag är också i rehabiliterings fas, så jag ska inte vara så hård mot mig själv, eller tycker eller blir arg på mig, eftersom det finns alltid någon annan som har det värre. Men det är inte säkert, förlåt, jag menar inte så, men smärta går inte att jämföras eller "kritiseras" om vem eller vilka som har rätt till att ha mer ont eller mindre ont. Allas smärta och lidande är individuella, jag får inte bli arg på mig själv för att jag inte är i form för att "ta hand om andra". Jag måste ta hand om mig själv först. Innan weekend getaway hade jag nämligen klandrat mig själv för att jag är så ynklig och går runt och tycker synd om mig själv medan andra kämpar för sitt liv på intensivavdelning. Jag vet att det var så fel av mig så tänkte så, men jag kunde inte hjälpa det, för det jag lider av, syns inte och kan inte tas på. Vilket blir alltid att nån ögonblick blir jag lätt arg och lurad av mig själv att jag inte är lika värd som andra, bara för att min smärta och lidande inte syns utåt. Jag är bara så ledsen och tom. Jag vill bara att alla ska ha det bra. Jag skickar över hundratusentals krya-på-er-kramar och styrkekramar till allihopa! Va rädd om er och varandra! jagtänkerpåer
 
 
 
A prayer for all the people who are suffering around the world
....sending light and love...
 
 
Till top