My. N. L. Phan

Introvert – Den tysta revolutionen

BÖCKER, HSP & INTROVERT, MISSLUONG introvert, introvert den tysta revolutionen, missluong.blogg.se Permalink2

Ni som hängt med mig senaste tiden har vid det här laget säkerligen redan förstått (framförallt blivit sönder tjatad av) min förkärlek för ljudböcker. Att jag lyssnar främst på de typer av självbiografiska, personlig utveckling och fakta böckerna. Men läser för övrigt kärleksromaner och det ovannämnda också. Har ni ändå missat detta ämne kan ni läsa dem inlägg jag skrivit tidigare här (klick!), här (klick!) och här (klick!).

Senaste åren har jag inte bara förstått mina depression och ångest problematik men också att jag har en unik personlighetsdrag till skillnad från många andra i min omgivning. Tack vare dessa böcker om personlig utveckling har jag äntligen hittat tillbaka till mig själv och hittat hem igen. Jag känner mig inte längre ensam som jag gjort i så många år, nu har jag äntligen funnit svaren på mina 100-tals frågor och funderingar. Om varför jag alltid är så annorlunda gentemot andra. Varför är det alltid jag som sticker ut bland gruppen och varför är det oftast jag som tycker om motsatsen mot de flesta. Varför har folk så svårt att förstå mig och hur kommer det sig att jag hellre vill vara själv och ta det lungt en helg utan sällskap än att gå på fester med massa ytliga bekantskap. Varför har jag så svårt med att släppa in nya bekantskap och varför jag alltid få hjärtklappning när telefonen ringer eller oväntat besök dyker upp. Eller varför det alltid tar emot när jag ska på eventer och större tillställningar (något som oftast inte syns när jag väl är där, men vägen dit har alltid varit en kamp av ångest för mig). Alla dessa frågor kontrar ständigt med de normerna hur man bör vara i dagens samhälle och tanken på att jag är världens mest konstig människa eftersom ingen verka vara som jag drev mig till vansinne större delen av mitt liv.  

Men nu tillbaka till huvudämnen i detta inlägg boken Introvert - Den tysta revolutionen. Jag har än så länge bara lyssnat på denna bok, men har i tankar att köpa hem den också. En-bra-att-ha-hemma bok i bokhyllan, smidigt för mig att bara ta fram som en "bitchslap" när någon säger att jag är antisocial och behöver "komma ut" mer. Skämt å sido, den har verkligen hjälpt mig på många olika sätt och vis. Gett mig förståelse för den typen av personlighetdrag jag har och hur jag ska värna om mg själv för den jag är. Hur jag ska balansera och få det att fungera med andra männsikor som har den motsatsa dragen som kallas för extravert. Författaren bjuder dessutom på många egna erfarenheter och ärliga händelser som får mig att känna som att det är mig boken handlar om. Jag kan garantera att fler där ute som läser denna bok kommer också att känna igen sig, om man är som jag och författaren, föreläsare och verksamhetutvecklare Linus Jonkman, det vill säga introvert.

 "Om en fascinerande resa mot att förstå en missförstådd personlighetstyp. I vår tid verkar "utåtriktad och flexibel" vara de mest eftersökta egenskaperna på arbetsmarknaden, social kompetens värderas högre än yrkeskompetens och den som skriker högst får oftast som den vill. Det är en tid där inåtriktade, eftertänksamma och stillsamma karaktärsdrag har klassats som mentala sjukdomstillstånd. En tid där introversion ofta förväxlas med blyghet, arrogans och asocialt beteende. Inget kunde vara mer fel. Att vara introvert är en gåva...."
 
Bild och kort beskrivning av boken från Linus Jonkmans hemsida (klick!). Vill du veta mer om själva personlighetsdragen extravert och introvert finns det ganska mycket på nätet om du inte vill läsa en hel bok. Du kan exempelvis börja här (klick!)
 
 Visst är det fantastiskt med böcker som vidgar perspektiven både inåt och utåt? Jag förstår nu att det nog också är ett introvert drag, att jag hellre läser den här typen av böcker än deckare och fantasy. Jag vill bli omskakad och berörd när jag läser något, framförallt när man inte kan sluta få den där "aha upplevelsen".

 

Vad läser du helst? Har du läst något som förändrat din syn på dig själv eller din omvärld?

 
 

Närmare eftertankar om bloggen och bilder

HSP & INTROVERT, MISSLUONG Permalink0
Jag är lite efter med att dela med mig min jul i bilder här i bloggen, men det är bättre sent än aldrig. Därmed tänkte bara skriva om den riktiga orsaken till fördröjningen förutom att jag bara är allmän seg. Sens jag avslutade mina konton i andra sociala medier använder jag inte mig av något annat sätt att postar upp bilder förutom i bloggen. Med tanke på att jag inte vet exakt vilka som klickar in hit, dessutom är bloggen olåst och öppen för hela internetvärlden. Har jag numera större respekt än tidigare för när och hur jag ska posta upp bilder där andra personer är med eller på de överhuvudtaget. Jag har redan postat upp bilder på familjen och vänner tidigare, men endast några få och är det fler bilder då har jag gjort kollage av dem. Det tar oftast väldigt långt tid innan jag postar upp inlägget överlag, Just för att jag undermedvetet funderar och tänker väldigt mycket om jag ska posta upp bilderna eller inte osv. Inget som syns utåt men det är så det fungerat inom mig. Sen vet jag att omgivningen vet om att jag bloggar, det har de flesta kännt till sens hela tiden, men jag har egentligen aldrig personligen frågat alla på tu man hand om de verkligen vill synas på bloggen eller inte. Det handlar inte att synas bara, utan största orsaken till varför jag ens tar upp detta som enskild inlägg är för att bloggen är öppen och allt som jag postar upp här finns på internet. Jag lägger dock inte upp mängder av bilder på andra människor så som en del gör när man lägger upp billder i olika album i facebook. Där är det trotsallt privat, om man väljer de inställningarna och styr vilka folkgrupper som få se etc. Med bloggen kan jag inte ge omgivningen den garantin att det bara är en viss folkgrupp, utan det är öppen för hela världen. Därför känns det ömesidigt och tryggt för mig om jag har ställt frågan och fått ett godkännande, alltså att omgivnigen är medveten om att min blogg är öppen och offentligt. Även lättare för mig att veta och hur jag ska förhålla mig till i framtiden när jag ska blogga. För övrigt är det mest ego bilder på mig och saker som kretsar kring mig själv mest som jag postar upp, som ni vid det här laget redan märkt.
 
Det blir alldeles för mycket jobb för mig nu att i efterhand "ta bort" gamla bilder på andra personer som jag postat upp här i bloggen. Men är det så att ni som vet med sig att jag har lagt upp bilder på er och vill absolut inte synas vore bussigt om ni kontakar mig så jag vet. Ni som har mitt nummer eller i facebooks messenger kan kontakta mig där. Annnars är det bara att skriva en kommentar i denna inlägg om ni tycker att det är lättare. Jag har mail också även den håller jag på att rensa och eventuellt till och med göra en egen för just bloggen, men det är säkert bara kråglig att ta kontakt via den vägen tycker ni. Så bättre att hålla er till de två första nämnda alternativen. Familj och vänner som jag kommunicerat med vet jag numera med lättnad hur jag ska förhålla mig till.
 
Men ibland kan det förekomma avikande situationer, därför uppskattar jag om ni hädanefter i förväg vet med er att ni inte vill att jag ska lägga upp bilder på er när vi umgås att ni berättar det till mig så jag ha kännedom för det. I annat fall kommer jag bara skriva om er i text och inga bilder på er. Detta är en viktigt del för mig, därför hoppas jag att ni kan hjälpa mig med det. Då minskar det en hel del inre bekymmer och ängslighet som jag ha tendens att skapa och ha med mig själv för att jag tänker så mycket för andra. En del andra kanske tycker att detta bara är en småsak, men för mig tycker jag att det är viktigt att man själv ska få en chans att kunna påverka med sin egen vilja. Detsamma gäller mig, skulle jag inte vilka synas eller bilder på mig läggs upp någonstans då säger jag alltid till, men så länge jag inte sagt något så betyder att det är ok. Återigen, jag har tänkt samma sak för mina vänner och familj, att de känner till att jag bloggar och om de inte säger något då är det ok, men just bloggen så känns det extra viktigt att jag lyfter frågan i och med den är såpass öppen för allmänheten. Jag tror att ni förstår min tankeställningen där. Tack för er tålamod. 🌸
 
En ego bild från julen så länge så dyker resternade inlägg upp alldeles strax här.
 

Lördag trettionde december tvåtusen sjutton

HSP & INTROVERT, MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest Permalink0
Hej vacker. Hoppas ni mår bra och är i gott mod. Jag tänkte bara skriva av mig tankar och känslor under dessa dagar som varit. För mig försöker jag att ha själen så fridfull som möjligt, det är svårt men jag försöker. När jag tog promenaden idag vid lunchtiden små snöade det och nu ösar snöflingorna ner som aldrig förr. Vackert när man tittar genom fönstret. Jag minns inte om jag skrev tydligt nog hur trött jag varit under mellandagarna, men det är ganska förståndig i och med julhelgen och nu är det nytt år runt hörnet. Men jag tror ändå att omgivningen inte ritkigt förstår hur trött jag egentligen är. Det är det som är så jobbig med den dolda handikappen, det syns ingenting på en när man är trött eller utmattad. Dock vill jag förtydliga att den tröttheten jag har nu är inte i negativt bemärkelsen. Det är så det ska vara, jag måste få lov att bli trött efter en helg med middagar och umgänge. Jag ser inte det som nån sorts återfall eller nederlag för att jag är trött, det tillhör, och jag måste tillåta mig att vara trött och vilar mig därefter. En ny livsstil som jag inte vant mig ännu, likaså min omgivning antar jag. Om jag ska vara ärlig är jag väldigt rädd emellan åt, rädslan är största boven i min känslovärld. Är rädd för att den tryggheten jag behöver ska en vacker dag upphöras. Jag tar inte ut något i förskott men jag måste ändå tänka och vara förnuftigt att den dagen eventuellt kan förekomma, vad ska jag då göra? Jag kan inte hela mitt liv livnära mig på en trygghet som inte är mitt eget. Att jag är beroende av någon annan för att klara mig. Fysisk klarar jag mig men vi människor är väl sociala varselser och jag kan ju inte isolera mig resten av mitt liv, även det är det jag trivs bäst med. Men jag vet att så fungerar inte livet. Jag måste bara hitta en inre trygghet hos mig själv där jag vet att den tryggheten aldrig sviker mig eller lämnar mig oavsett vad. Någon som haft sådan erfarenhet som vill dela med sig är jag tacksam att tas emot. Jag har lyssnat på ganska många böcker om personlig utveckling senaste tiden, mycket om självkänsla och bekräftelse. Tryggheten går nog hand i hand med dessa ämne med nu när jag tänker efter men det är inget jag tänkt på under tiden jag lyssnare/läste, eftersom min fokus riktade mycket mot att stärka min självkänsla. Jag ska nog söka upp böcker med mer specifik just om tryggheten i sig själv och läsa/lyssna mer om det. 
 
Jag är så rädd så fort den lilla tryggheten jag har får en knuff eller den lilla skavning, jag blir livrädd och blir den lilla flickan igen. Ångesten tar över. Att nu är jag övergiven igen, att nu måste jag klara mig själv igen, att nu är det över, ingen orkar med mig trots allt, och jag vill bara bort härifrån. Men jag vet att det är bara hjärnspökarna som talar, självklart är jag älskad och ingen vill mig illa, men det är så lätt att stjälpa till min tillit, det räcker med en liten skakning så blir jag panikslagen. 
 
Det har inte blivit bättre sens min föregående inlägg, ångesten och hjärtklappningen gick inte att härda ut. Jobbigast kvällstid, hjärtan vill bara hoppa ut och ångesten bara sköljdes över mig, vilket jag fick ta propavan och atarax för att kuna sova och komma till ro. Idag på förmiddagen var det lika jobbig men jag vill verkligen inte ta för mycket medicin än nödvändigtvis. Efter x antal gråt attack och övergivenhet tvättade jag av mig ansiktet och bestämde mig för att gå ut och ta min promenad. Struntsamma om mina ögon är svullna eller om jag eventuellt får attackerna när jag är ute. Jag behövde komma ut från lägenheten. Tur nog har jag numera alltid mina stora hörlurar och luvan på jackan gör verkligen susen när man inte vill bli igenkänd av någon bekant. Eller att hålla upp en sken när man går förbi passerande, jag vet ju så väl om vad andra tycker när de går förbi en "surig" människa. Jag kan verkligen inte bara ta på mig ett leende när min själ inte mår väl, jag avundar andra som kan det. Grejen är att jag är inte sur jag ser bara ut så. Det har jag nu accepterat och jag kommer inte vara hård mot mig själv bara för att andra känner obehag för att jag ser så surig ut. Det är deras tolkning, jag kan inte styra det. Och upplever någon att det är jobbig eller obehaglig för de vet inte om det är de som är orsaken eller ej, fråga så får ni ett svar. Att nej, jag är inte sur, inte på dig eller någon överhuvudtaget. Jag är bara trött och orkar inte prata med någon, jag behöver tomrum för att ladda min batteri. Så enkelt är det. 
 
För att bryta stämningen lite grann vill jag bara dela med mig en rolig grej. Om ni minns mina tidigare inlägg näämnde jag att när jag nu fått en aning bättre aptit då är tarmarna väldigt slöa och skapat problem för mig. Jag hittade en bok om magproblem och om tarmarnas funktion generellt charmen med tarmen av tyske författaren Giulia Enders. Jag sparat ner den både som ljudbok men också E-bok ifall hellre ville läsa. Lyssna var en självklarhet visar det sig, jag började lyssna på den häromdagen och tänkte nu när det var så jobbigt är det nog bra att komma ut i friska luften och promenera samt lyssna på ljudbok. Emellan åt kan jag inte sluta skratta inombords varvat med frustration att här går jag och är dystert och har gråten i halsen och lyssnar på fakta om bajs och tarmsystemets funktionalitet. Det är bra kunskaper, därmed absolut givande och lärorik, men kanske fel tillfälle att lyssna bara, dock hjälpte det faktiskt. JAg var så inne i lyssnandet att jag "bommar avfarten" hem två gånger, därmed blev det hela tre varv runt sjön som jag promenerade. Sen måste jag också medge att den andra anledningen till att jag "bommade" är att luvan var såpass nedragen för ögonen att jag fokuserade mesta dels sidled och framför mina skor därför varje gång jag passerat där de flesta ankorna samlats först då kom jag på mig själv att jag boomat igen. Väl hemma sov jag i 40 minuter och nu vaknar upp med snö och vitt Borås.
 
Well, jag har fortfaradne en hel del kvar att jobba på. Jag få beta av dem en åt gången, så småning om kommer jag att komma fram till målet. Jag ska inte påskynda något, min tid den kommer.
Varma kramar!

Till top