My. N. L. Phan.

Förmiddagen blev något slöare än jag trodde, men produktivt när det gäller bloggvärlden för min del. Jag återhittade några utav dem bloggar jag följde förut (eftersom jag raderade min gamla bloglovin kontot och skaffat nytt, kommer jag inte ihåg alla bloggar på direkten). Dessutom hittade jag nya tips och fler bloggar via annan blogg, den typen som jag skulle vilja läsa mer om, det vill säga personligt och genuint. Inte enbart mode, smink och fest, skvaller, familjeliv och evenemanger som min bloglovin flöde mesta dels bestod av förut. Skvaller och mode är alltid rolig att följa men nu behöver jag mer personligt och mer jag om man säger så. Viktigaste av allt att jag äntligen känner mig hemma igen, med bloggvärlden där jag kan utrycka mig och dela med mig via mina texter samt läsa andras texter och tankar, inte enbart se på bilder som till en början är vackert men i längden så är dem så opersonliga och jag blir blir vilsen istället. Bästa är att man både har text och bilder såklart, de kompletterar varandra och framhäver varandras budskap.

 

I denna inlägg ville jag bara berätta om gårkvällens julbord och tankarna kring det. Samt en snabb uppdatering om mig så ni också hänger med i svängarna, och eventuellt få några frågor besvarad som jag har en känsla att ni har. Det kan vara så, men det kan också inte vara så. 

 

Läste ni mitt inlägg igår förstod ni att jag var nervöst och rädd för att åka igår men jag är glad att jag vågade trots allt. Men det ni inte visste är att det tog ju så mycket tid och energi av mig för att ens bestämde mig för att gå och när dagen närmade sig fick jag jobba ännu mer på att det kommer att gå bra detta. Och när själva dagen var här så kunde jag inte göra eller fokusera på något annat än bara fokus på att klara av och orka och framför allt njuta av kvällen. Nu uttrycker jag mig "kvällen" men det handlade egentligen bara om mellan kl.17-20, alltså 3 timmar. Men det är inte bara, tack vore att jag fick dela upp inforamtionen i mer detaljerat så att jag inte tänker att det är "hela kvällen" om ni förstår vad jag menar. Och att det var ok att jag kunde /få gå när jag ville, allt kringar tillbaka till de här "måsten" då tar som sagt ångesten över. Jag tycker personligen att det är "otrevligt" att komma en stund sen gå, men går man  på djupet och får en bredare förståelse få handlar det mer om att jag själv har svårt att bara gå iväg under en evenemang eller middag. Föratt jag vill inte "dra fokuset på mig när jag ska börja resa mig och gå och tacka värdarna och börjar säga farväl med alla och mest är att besvara frågorna om varför jag ska redan gå". Många gånger är det jobb eller andra angelägen som man måste gå då är det lättare, men i själva verket är det mest för att jag börjar få ångest och obehag (som jag inte förstod förut då) och ville bara inte vara kvar av nån anledning eller händelse, kan vara vad som helst som utlöser dessa obehag, men det kan man ju inte säga. Vilket resulterar till att jag tvingar mig att vara kvar, eller så använder jag mig av flyktbeteenden. Jag går iväg och blir konstig istället. Vilket leder till ännu mer ångest för att jag gjorde som jag gjorde, ja ni förstår en enda stor ond cirkeln. Därför förekomemr det x antal gånger att jag övervägt att åka eller gå på evenemanget överhuvudtaget, återigen, flyktbeteenden. Jag stannar hellre hemma där jag känner mig tryggt. Med tryggt trodde jag att det handlar mycket om folket omkring men efter mina samtalsterapi förstår jag nu att strösta tryggheten är i mig själv och medmänniskorna omkring mig är sekundärtrygghet. Jag är i själva verket inte tryggt med mig sjölv på hur jag själv skall agera eller hantera vissa situationer, därmed undvikande och flyktbeteende, och allt detta förstod jag ju inget av, utan jag trodde som alla andra tror om mig att jag är svår att umgås med och att jag är sur hela tiden. 

 

Jag förklarade detta (kort och ganska förhastad för tillfället) för jag villändå att ni ska ha en liten grund som ni kan basera på. Att nu idag i vuxen ålder och nu när jag vet bättre och mer om mig själv, har jag medvetet (jag ska inte säga undvika för det är inte rättvist mot mig) avstår eller " ta en paus" ifrån dem situationer eller evenemanger som jag vet orsakar dessa beteeende för mig. Just för att jag måste bara på egen hand lära mig hur jag ska hantera dem på egen hand. Jag vill inte förhasta mig igen som förra gången, hela förra sjukskrivning fokuserade jag bara på att överleva och komma tillbaka till arbetslivet, då var allt annat "detsamma som förut", jag vet inte ritkigt om ni förstår vad jag menar här men jag få återkomma mer med det i ett annat inlägg isåfall. Denna återfall och sjukskrivning , det är den riktigta absolut riktigt My därför är det så så svårt med allting, ingen tycks förstå något inte ens jag själv. Men det är denna gången jag verklgien tillät (snarare tvinga)mig själv att vara sjuk på riktigt och inga fasad överhuvudtaget fick förekomma, inte det lilla minsta. 

 

På flera månader nu har jag inte varit iväg på sådant här tillställning med så mycket människor. Det var nämligen Kvinnoklinikens första julbord (sens ever) och alla vi är så värda att få unna oss denna kväll. Framförallt jag som kämpat tillsamamns med avdelningen även om jag tillhör mer till Palliativ avdelningen, men sens flytten 2013 har vi tillsamamns med gynekolog avdelning (sen dess har vi tillhört kvinnokliniken) kämpat och genom både mot- och medgånar klarat oss tills idag. Jag av alla (och några till) förtjänar att gå på julbordet. För som jag skrev tidigare, jag skrev upp mig på dagen men redan mot kvällen mådde jag dåligt att jag skrev upp mig. Insåg att det inte bara "vi jobbgänget" utan det är ju hela kliniken, även om det var två datum och folk hade skrivit upp sig relativt jämt fördelat men ush fy så mycket folk som jag inte känner, OCH känner! 

 

Men som tidigare nämnt så hade jag tid för att jobba på detta samt berättade jag för mina närmaste kollegorna som skulel med samma datum att jag tycker att det är läskigt "just nu" att gå på sådana tillställning. Det var skönt att få säga det högt att jag är rädd och att det handlar inte bara om att jag inte vill eller vill, utan det är rädlsa, oro och obehag som i sin tur skapar ångesten inom mig. Att någon eller några vet hur jag känner känns tryggt. Och att jag iförväg också sa till dem att jag trolgitvis inte stannar ända till kl.20 utan jag träffas en stund sen se hur det artar sig sen ringer jag Jinn och hämtar mig när jag tycker att det är dags för mig att åka hem. Jag vet att en del av er som läser detta tycker ju att det där är ju ingenting, det är ju bara säga som det är, svårare är det ju inte. Jag önskade också att jag var som ni som kunde se det hela så enkelt, men hade jag gjort det hade jag ju inte varit sjukskriven och behövt gå på samtalsterapi. Som sagt (igen) jag jobbar stenhårt med mig själv och om personlig utveckling, det känns väldigt skönt att jag insett och accepterat att min comfortzon har avskalats och jag måste tillåta den vara så liten just nu. Men succesivt kommer jag att våga mer och då blir comfortzonen större med tiden. Min comfortzon har alltid varit liten, men jag lyssnade inte på min egen kropp och behov, istället överstiger jag den mågna gånger och istället snubblar varje gång och liten som jag var då visste inte hur jag skall komma tillbaka eller hur jag skulle tillväga överhuvudtaget därfö rhar jag varit så vilsen och tappat bort mig själv. Därmed nu när jag äntligen kom tillbaka till min comfortzon så känns det så tryggt att jag aldrig ville gå ut därifrån någonsin igen. 

 

Där har ni lite bakgrund till någorlunda av det som är aktuellet för mig just nu, och utifrån dem faktorerna jag tagit upp ovan och med hjälp av mina närmaste kollegorna, tog de hand om mig igår. Jätte gulligt av dem. Första "hjälp-jag-är-omringad-och-kan-snart-inte-andas" moment var när jag precis tagit mitt glögg och två pepparkakor och vände mig om och bara ville därifrån. Mia såg direkt rädslan och direkt tog tag i min hand och tittade på mig och sa, "ingen fara! Bara gå efter mig!". Sammanlagt blev det sådär två gånger (jätte tråkigt!), den andra gången fick jag slingra mig ur från folkmängden på egen hand, hur kommer jag inte ihåg och det var vid dessertbordet. Jag vet bara att jag andades snabbare och skyndade mig tillbaka till mitt bord, så efter det så var det dagt för mig att ringa Jinn när jag drack det sista jag hade kvar i mitt glas, då var klockan strax över 19. Väl hemma var jag trött och la mig ganska tidigt, mesta dels också för att ljudnivån blev så himla högt där och det var näst intill jobbig, de hade nog dålig ljuddämpare eller vad det nu heter. Till det roliga var ju att maten var jätte god som jag skrev förra inlägg, bara desserten som få minus poäng. Det enda jag var super sugen på var ris ala malta och lussebullar, ris ala malta smakde ingenting saftsoppan var till och med godare och de hade inte ens lussebullar. Dessert på julen blir något underskattad överlag egentligen, allt det goda på självaste julbordet tar ju över och man blir ju så himla mätt! Ja, tillbaka till det positiva att det  var så betydelsefull att få sitta och ät tillsamamns med mina käraste kollegor. De uppdaterade mig vad som hänt på jobbet sens sist jag var där och bjöd dem på fika, det var även då jag skrev på papper att jag blir hemma på helttid ett tag till. Att höra deras skratt värmer mitt hjärta så mycket, jag har saknat dem allihopa. Innan jag gick hem fick jag en hel del frågor av andra kollegor hur jag mår och dylikt, kortfattat sa jag bara att jag blir hemma ett tag till. Omtänksamt av de försöker de trösta mig med att "vilar dig och så syns vi på facebook", tillsvar blir sa jag att jag inte längre använder facebook, "jahaaa, då hänger vi på instagram", och där har jag ovkså avslutat medlemskap. Tystnad (jag får nog logga in på facebook och länka tydligare hit till min blogg så de vet att jag lever kanske). Till slut sa jag bara att det är skönt att komma bort från allt och alla  och dem snällt och ömsint instämmer och vi kramas hejdå.

 

 

Nervöst som jag var tog bara en enda bild under den tiden jag var där, min julmat tallrik. Hihi Allting var så himla gott!