My Nadja Luong Phan

Lördag trettionde december tvåtusen sjutton

HSP & INTROVERT, MY UNTOLD STORY - Depression & Ångest Permalink0
Hej vacker. Hoppas ni mår bra och är i gott mod. Jag tänkte bara skriva av mig tankar och känslor under dessa dagar som varit. För mig försöker jag att ha själen så fridfull som möjligt, det är svårt men jag försöker. När jag tog promenaden idag vid lunchtiden små snöade det och nu ösar snöflingorna ner som aldrig förr. Vackert när man tittar genom fönstret. Jag minns inte om jag skrev tydligt nog hur trött jag varit under mellandagarna, men det är ganska förståndig i och med julhelgen och nu är det nytt år runt hörnet. Men jag tror ändå att omgivningen inte ritkigt förstår hur trött jag egentligen är. Det är det som är så jobbig med den dolda handikappen, det syns ingenting på en när man är trött eller utmattad. Dock vill jag förtydliga att den tröttheten jag har nu är inte i negativt bemärkelsen. Det är så det ska vara, jag måste få lov att bli trött efter en helg med middagar och umgänge. Jag ser inte det som nån sorts återfall eller nederlag för att jag är trött, det tillhör, och jag måste tillåta mig att vara trött och vilar mig därefter. En ny livsstil som jag inte vant mig ännu, likaså min omgivning antar jag. Om jag ska vara ärlig är jag väldigt rädd emellan åt, rädslan är största boven i min känslovärld. Är rädd för att den tryggheten jag behöver ska en vacker dag upphöras. Jag tar inte ut något i förskott men jag måste ändå tänka och vara förnuftigt att den dagen eventuellt kan förekomma, vad ska jag då göra? Jag kan inte hela mitt liv livnära mig på en trygghet som inte är mitt eget. Att jag är beroende av någon annan för att klara mig. Fysisk klarar jag mig men vi människor är väl sociala varselser och jag kan ju inte isolera mig resten av mitt liv, även det är det jag trivs bäst med. Men jag vet att så fungerar inte livet. Jag måste bara hitta en inre trygghet hos mig själv där jag vet att den tryggheten aldrig sviker mig eller lämnar mig oavsett vad. Någon som haft sådan erfarenhet som vill dela med sig är jag tacksam att tas emot. Jag har lyssnat på ganska många böcker om personlig utveckling senaste tiden, mycket om självkänsla och bekräftelse. Tryggheten går nog hand i hand med dessa ämne med nu när jag tänker efter men det är inget jag tänkt på under tiden jag lyssnare/läste, eftersom min fokus riktade mycket mot att stärka min självkänsla. Jag ska nog söka upp böcker med mer specifik just om tryggheten i sig själv och läsa/lyssna mer om det. 
 
Jag är så rädd så fort den lilla tryggheten jag har får en knuff eller den lilla skavning, jag blir livrädd och blir den lilla flickan igen. Ångesten tar över. Att nu är jag övergiven igen, att nu måste jag klara mig själv igen, att nu är det över, ingen orkar med mig trots allt, och jag vill bara bort härifrån. Men jag vet att det är bara hjärnspökarna som talar, självklart är jag älskad och ingen vill mig illa, men det är så lätt att stjälpa till min tillit, det räcker med en liten skakning så blir jag panikslagen. 
 
Det har inte blivit bättre sens min föregående inlägg, ångesten och hjärtklappningen gick inte att härda ut. Jobbigast kvällstid, hjärtan vill bara hoppa ut och ångesten bara sköljdes över mig, vilket jag fick ta propavan och atarax för att kuna sova och komma till ro. Idag på förmiddagen var det lika jobbig men jag vill verkligen inte ta för mycket medicin än nödvändigtvis. Efter x antal gråt attack och övergivenhet tvättade jag av mig ansiktet och bestämde mig för att gå ut och ta min promenad. Struntsamma om mina ögon är svullna eller om jag eventuellt får attackerna när jag är ute. Jag behövde komma ut från lägenheten. Tur nog har jag numera alltid mina stora hörlurar och luvan på jackan gör verkligen susen när man inte vill bli igenkänd av någon bekant. Eller att hålla upp en sken när man går förbi passerande, jag vet ju så väl om vad andra tycker när de går förbi en "surig" människa. Jag kan verkligen inte bara ta på mig ett leende när min själ inte mår väl, jag avundar andra som kan det. Grejen är att jag är inte sur jag ser bara ut så. Det har jag nu accepterat och jag kommer inte vara hård mot mig själv bara för att andra känner obehag för att jag ser så surig ut. Det är deras tolkning, jag kan inte styra det. Och upplever någon att det är jobbig eller obehaglig för de vet inte om det är de som är orsaken eller ej, fråga så får ni ett svar. Att nej, jag är inte sur, inte på dig eller någon överhuvudtaget. Jag är bara trött och orkar inte prata med någon, jag behöver tomrum för att ladda min batteri. Så enkelt är det. 
 
För att bryta stämningen lite grann vill jag bara dela med mig en rolig grej. Om ni minns mina tidigare inlägg näämnde jag att när jag nu fått en aning bättre aptit då är tarmarna väldigt slöa och skapat problem för mig. Jag hittade en bok om magproblem och om tarmarnas funktion generellt charmen med tarmen av tyske författaren Giulia Enders. Jag sparat ner den både som ljudbok men också E-bok ifall hellre ville läsa. Lyssna var en självklarhet visar det sig, jag började lyssna på den häromdagen och tänkte nu när det var så jobbigt är det nog bra att komma ut i friska luften och promenera samt lyssna på ljudbok. Emellan åt kan jag inte sluta skratta inombords varvat med frustration att här går jag och är dystert och har gråten i halsen och lyssnar på fakta om bajs och tarmsystemets funktionalitet. Det är bra kunskaper, därmed absolut givande och lärorik, men kanske fel tillfälle att lyssna bara, dock hjälpte det faktiskt. JAg var så inne i lyssnandet att jag "bommar avfarten" hem två gånger, därmed blev det hela tre varv runt sjön som jag promenerade. Sen måste jag också medge att den andra anledningen till att jag "bommade" är att luvan var såpass nedragen för ögonen att jag fokuserade mesta dels sidled och framför mina skor därför varje gång jag passerat där de flesta ankorna samlats först då kom jag på mig själv att jag boomat igen. Väl hemma sov jag i 40 minuter och nu vaknar upp med snö och vitt Borås.
 
Well, jag har fortfaradne en hel del kvar att jobba på. Jag få beta av dem en åt gången, så småning om kommer jag att komma fram till målet. Jag ska inte påskynda något, min tid den kommer.
Varma kramar!

Till top